Litteraturbåten

Nina och paret Kepler

2010-03-23T15:40:00.000-07:00

Foto: Linda Gren

Till världens bästa läsare …

2010-03-22T02:50:00.000-07:00

Från krisp till pirr

2010-03-18T06:53:00.000-07:00

Jag vet att ledordet under arbetet med Flickvännen var "krisp", säger Nina Solomin. Och nu skriver du på en ny roman. Vad är ledordet till den?
"Pirr", svarar Karolina.

Karolina Ramqvist om att gestalta oro och tristess

2010-03-18T06:37:00.000-07:00

Karolina Ramqvist – gravid i nionde månaden – kliver upp på scen. Hon berättar om handlingen i romanen Flickvännen. Eller handling … Karolina säger att det inte händer så mycket i berättelsen. Inte på ytan.
"Huvudpersonen Karin går runt i sin lägenhet och ältar, hon ägnar mycket tid åt att inte försöka vara orolig."
"Berättelsen handlar väldigt mycket om Karins oro. Hur hon försöker hålla den i schack. Hon använder det här huset som hon bor i, som betyder väldigt mycket för henne, hon skapar små stilleben, tittar på hur ljuset faller in genom fönster."
Vad du egentligen gör, som är så imponerande, du skriver om yta på ett djupt sätt, säger Nina Solomin.
"En utmaning att skriva om en person som väldigt ofta har tråkigt. Hon är ganska besatt av ytan, materian. Det finns en dubbelhet, man kan vara väldigt fascinerad av skönhet och yta, samtidigt som man fördömer det. För mig var det roligt och spännande att gå in i det här begäret till det ytliga som Karin har."

Kan du skriva: kampen går vidare?

2010-03-18T06:23:00.000-07:00

Signering. Kön till Alexandra och Alexander Ahndorils bord ringlar sig genom rummet.
Efter ett tag står en medelålders man framför Alexandra. Han är tyst. Som om han samlade mod. Säger: Kan du skriva: kampen går vidare?
Alexandra skriver.

Det andra målet

2010-03-18T06:06:00.000-07:00

"Jag tror att min väg in i skrivandet har gått via teatern. Att vara skådespelare är att ägna sig väldigt mycket åt ord. Hela dagen är fyllda med ord. Väldigt länge umgås man med en och samma text. Efter ett tag arbetade jag upp en känsla för vad som behövs i en dramatisk scen – och framför allt vad som inte behövs. Efter ett tag tyckte jag att jag var så pass bra att jag kunde göra det bättre själv."
Jonas Karlsson tog en paus från teatern. Skrev en pjäs, Nattpromenad kom den att heta och fick fin kritik. Arbetet var lustfyllt. Han planerade för en uppföljare. Men med den var det betydligt svårare. När den var färdig kände han: Det här blev inget bra.
Han slängde berättelsen i papperskorgen.
"Det där var lite läskigt. Då först förstod jag att det här är vad det innebär att skriva."
I teatern blir det alltid ett konkret slutresultat. Med för en författare kan en lång tids arbete resultera i ett stort ingenting.
"När jag skulle skriva min tredje pjäs upptäckte han att karaktärerna började leva sina egna liv. De blev lite grand som kära vänner, karaktärerna … Jag kom dem ganska nära. Så jag tog dem och lade dem i annat dokument, som jag fortsatte skriva på, då och då. De var mycket roligare än min pjäs."
Till slut hade han en samling historier, i bunden form fick de namnet Det andra målet.

Jonas Karlssons svarta block

2010-03-18T05:57:00.001-07:00

Jonas Karlsson har äran att intervjua sig själv. Första frågan:
Varför skriver du?
"Jag har alltid skrivit. Jag skrev jättemycket när jag var yngre. I tonåren skrev jag otaliga romaner, pjäser och dikter. Jag är fruktansvärt tacksam för de förläggare som refuserade dessa verk. Jag skrev också dagböcker. Det det är har blivit lite maniskt. Jag skriver i ett svart vaxdukshäfte med blanka sidor. Jag var av den uppfattning att linjerna skulle störa min kreativitet. Formatet passade så bra i fickan på den svarta kavajen."

Jenny Morelli

2010-03-18T05:40:00.001-07:00

Aris Fioretos tar paus

2010-03-18T05:36:00.000-07:00

Skrivandet – en revolutionär handling

2010-03-18T04:50:00.000-07:00

Alexandra berättar om arbetet med den senaste romanen Mäster.
Hur hon läst in sig på de hemska barnauktionerna, då det hände att de fattiga föräldrarna försökte köpa tillbaka sina barn. Men allt som oftast räckte inte pengarna.
Alexandra tar ett djupt andetag. Säger:
"Det här en historia som man inte diskuterar i dag. Vi tar alla rättigheter för givna. Vi har glömt August Palms insats, att det var tack vare hans kamp som vi har dessa rättigheter."
Nina Solomin frågar: Du har sagt att du ser skrivandet som en revolutionär handling. På vilket sätt?
"Berättelsen om vårt förflutna är inte fix och färdig", säger Alexandra. "Vad finns det där i mörkret som vi inte pratar om? Jo, de döda, som väntar på att få sin historia berättad. De bortauktionerade barnen, August Palms Johanna. … Det revolutionära är att ändra vårt minne kring historien. Att säga att våra rättigheter är så nya och sköra och att de måste fortsätta försvaras .
Det är knäpptyst i salen. Bara båtkroppens forcering av den månadstjocka östersjöisen.

Blix reaktion ett bevis på att Alexander gjort sin läxa

2010-03-18T04:39:00.000-07:00

Hans Blix reagerade mer diplomatiskt än Ingemar Bergman, berättar Alexander Ahndoril.
Blix kontaktade förläggaren till Diplomaten, sa att han var positivt inställd till projektet och tillade att det kändes som om Alexander avlyssnat samtalen som makthavarna haft i Bagdad och Washington inför den amerikanska invasionen av Irak.
"Vilket var ett bevis på att jag gjort min research", säger Alexander nöjt.

När Bergman ringer Alexander

2010-03-18T02:52:00.000-07:00

Alexander skickade manuset till Regissören till Ingmar Bergman.
En dag ringer det hemma hos Ahndoril. Det är Bergman. Han berättar att han blev tagen av berättelsen.
"Jag gick ut och pulsade och tänkte på far", citerar Alexander. Han säger att det var exakt så Bergman uttryckte det.
"Han var väldigt väldigt positiv till skildringen av filminspelningen (Nattvardsgästen). Däremot tyckte han att jag var för sträng mot fadern."
Men när boken kom ut hade Bergman ändrat uppfattning.
"Jag vet inte varför", säger Alexander.
En tidning har uppgifter om att Bergman var så arg att han stått rakt som en käpp i tre dygn.

Så föddes Lars Kepler

2010-03-18T02:32:00.000-07:00

Paret Ahndoril uppfann en tredje person. De skulle skriva deckare, ren underhållning. Det hade de bestämt. Plötsligt en dag utbrister Alexander: Kepler ska han heta!
Så blev det. Först skulle Kepler heta Lotta i förnamn.
"Men vi såg aldrig hennes ansikte", säger Alexander.
Några dager senare utbrister Alexandra: "Lars!"
"Vi visste genast vilken röst han hade", säger Alexandra.
Det var delvis en blinkning till Stieg Larsson.
"Han blåste nytt liv i den svenska deckaren. Han kom och hittade på stora vida historier", säger Alexander.
Alexandra inflikar: "Vi sökte filmens tempo, vi ville berätta i presens, i ett nu. Att man som läsare skulle se allting för sig."
Hur ser han ut?
"Han är lite vanvårdad ut, med skägg men med snälla ögon, jobbar nu för tiden på natthärbärge, för i tiden var han lärare. Eller förresten. Nu går det bra för honom. Så han har nog slutat på natthärbärget", säger de i munnen på varandra.

Lars Kepler dricker te, Ahndoril kaffe

2010-03-18T02:31:00.000-07:00

Hur skriver man ihop? Börjar man inte bara bråka? undrar Nina Solomin. Hur går det till, rent konkret?
"Jag går med barnen till dagis", Alexandra gör te, säger Alexander. "För Lars Kepler gillar te. Vi gillar kaffe. Men Kepler te. Så det blir te."
"Vi sätter oss vid köksbordet, täcker hela bordet med intriglappar, diskuterar, flyttar upp. Det kan vara så att man planerar att mörda en person, men personen kom undan, och då måste man flytta om lapparna", säger Alexandra.
"Sedan sätter vi oss vid våra arbetsbord, mittemot varandra. Skriver. Mejlar våra scener till varandra. Ändrar, stryker, lägger till. Till slut så tätnar texten och vi känner oss nöjda", säger Alexander.

Så föddes Lars Kepler

2010-03-18T02:09:00.000-07:00

Nina Solomin välkomnar Alexander och Alexandra Ahndoril upp på scen:
"De träffades, gifte sig, hette likadant och har det senaste halvåret varit föremål för väldigt mycket intresse. Därför att plötsligt har de, förutom sina fina författarskap, uppfunnit en tredje författare: Lars Kepler – och han finns med oss här på scenen!"

"Vi har försökt skriva ihop tidigare, en barnbok, en pjäs", säger Alexandra ….
"… Men vi bråkade bara", inflikar Alexander.
"Vi tänkte att vi måste ju kunna skriva ihop, tänkte vi. Vi kan ju göra allt tillsammans. Sedan föll det sig så att vi blev färdiga samma vecka med var sin bok, jag med Mäster och Alexander med Diplomaten", säger Alexandra.
"När man lämnat sitt manus hamnar man in en sorts depression", säger Alexander.
"Plötsligt är manuset färdigt och det är en stor separation från karaktärerna i boken. och så får man en kreativ abstinens – man måste få skriva", säger Alexander.

Systrarna Haglund från Västervik

2010-03-18T01:24:00.000-07:00

Jaha, då var man ombord igen. Igång.
Resan in i litteraturen har startat. Den är förstås underbar, men lika underbart är det att möta Vi:s läsare. Och dem som ännu inte är det.

Min mamma Irene är med som vanligt. Hennes väninna Anita, och så Anita vännina Siw. Precis så ska det vara. Man säger till en vän "Kom med!" Och hon - eller han - säger till någon annan: "Du, kom med! Vi har ett trevligt dygn på havet! God mat, fantastiska författare, ett vidunderligt vitt hav och små öar."
Fortsätter man så är snart halva svenska befolkningen ombord.

Vid frukosten slog sig ett otroligt sammansvetsat gäng ned bredvid mig.
-Oj, jag glömde smör ju! Sa nån.
-Här, dela med mig. Sa en annan.
-Vem vill ha kaffe? Jag hämtade en extra mugg. Sa den tredje.
-Servetter, här.
-Bra! Jag hittade dem inte.
-Extra bestick om nån vill ha.

Vilket team, tänker jag. De måste antingen rest tillsammans på Vi-båten sedan starten för tolv år sen. Eller så är de...
-Systrar, vi är systrar! Och så han. Men han är inte bror utan min man. Han fick följa med ändå..

Systrarna Haglund, urspungligen från Västervik men nu utspridda över hela landet, reser för första gången. En är prenumerant. Hon lockade med de andra - precis som det ska vara! Nu hoppas jag bara att maken lyckas få med några av sina vänner nästa gång. Eller syskon. Eller grannar.
-Ser ni någon med kamera på båten, säger jag, så haffa henne. Säg: "Fotograf Linda, vi är systrarna Haglund, och vi ska vara med på bild ju! det har Stina sagt."

Nu ska jag ta en kopp kaffe, och sen jobba vidare.

Samtidigt på land: Barnbokscensur

2010-03-17T11:51:00.000-07:00

Medan vi glider fram över Östersjön händer det massor av spännande saker på land. Som att Tidningen Vi:s systertidning ViLÄSER tycks ha vevat igång en liten kulturdebatt.
I det nya numret publiceras en artikel om att flera av landets främsta barnboksförfattare känner sig censurerade. DN skriver, SVT sänder. Här kan läsa mer om det nya numret.

Deadline

2010-03-17T11:44:00.000-07:00

De första tusen gästerna har klivit av båten. Tusen nya har klivit på. De skyndar till matsalen. Inga författare syns till. Sannolikt tar de en välbehövlig paus på sina rum. Men några stackare sitter och skriver, allt medan deras deadlines rusar mot dem alldeles för fort.
Om en halvtimme är det middag. Därmed är vi inne på rond två.

Förväxling

2010-03-17T07:20:00.000-07:00

Vi tycker att du är jättebra, säger en dam.
Tack, svarar jag.
Både framförandemässigt och bokmässigt, tillägger hon.
Tack, svarar jag, väl medveten om att hon blandar ihop mig med någon annan. Men vem?
Hoppas att hon förväxlar mig med Jonas Karlsson. Men är inte alls säker.
Jenny Morelli säger att hon gärna skulle förväxlas med Alexandra Ahndoril. Trots att Jenny är blond med rakt hår och Alexandra har mörkhåriga lockar.
Snart börjar signeringen.

Enquist om Tranströmer

2010-03-17T06:21:00.000-07:00

Lunch. Det bjuds på lammrostbiff och mineralvatten.
Protestanternas misstänksamhet mot metaforer drabbade Tranströmer, säger Aris Fioretos.
(Han kanske uttryckte det något annorlunda, men så minns jag det nu, några timmar senare).
PO Enquist säger: Det fina med hans tre första samlingar är att Tranströmer faktiskt uppfann helt nya bilder, som samtidigt var väldigt enkla.
Han blir tyst. Sedan återger han dikten Allegro: ”Jag spelar Haydn efter en svart dag och känner en enkel värme i händerna …

2010-03-17T03:30:00.001-07:00

Också min ödmjukhet är den största i landet.
PO Enquist citerar Strindberg .

Enquist och Hjoggböle

2010-03-17T03:25:00.000-07:00

"Jag älskar att få mejl", säger PO Enquist och sedan lämnar han ut sin mejladress – publiken antecknar flitigt (jag vågar dock inte lämna ut adressen här på bloggen).
Båten skakar till, först ett par korta ryck. Sedan kraftigare. "Nu är vi fast i isen", säger PO.
Senare:
Till skillnad från Carina har jag slutat röka …
En lång applåd.
… Men jag ångrar mig intensivt, tillägger PO.

Anneli Rogeman och PO Enquist pratar om Hjoggböle, denna mytomspunna och författartäta plats. Enquist passar på att tipsa om en bok som kommer ut den här våren.: Anita Salomonssons debutroman Lika som kärlek.
"Otroligt bra roman!" utbrister PO.
Var hon bor? Hjoggböle förstås. Liksom hennes bror Kurt Salomonsson. Också han författare.

Därinne talar PO här ligger havet

2010-03-17T03:14:00.000-07:00

Varför slutar du inte röka Carina?

2010-03-17T03:06:00.000-07:00

Ingemar frågar: Ofta pratas det om dig som en författare som dissekerar ondska. Kan du mer om ondska än mig eller hon som sitter där?
"Det är ointressant med karaktärer som är alltigenom onda", svarar Carina.
Har du ett syfte med dina böcker?
"Nej, jag försöker akta mig för det. Det ligger farligt nära att säga att man har ett budskap. Man kan ställa frågorna. Men man ger inga svar. Klyschigt men sant."
Om jag säger så här då: Vill du att läsarna ska tänka eller känna något särskilt när han eller hon lägger ifrån sig boken?
"Att hon inte slösat bort sin tid. Att hon inte haft tråkigt."
Ja, det är kanske gott så, funderar Ingemar.

Och så dagens första läsarfråga. När ska jag sluta röka?
"Slutar jag röka så slutar jag skriva. Jag försökte dra ner en gång i tiden. Men efter en tag upptäckte jag ett logiskt fel i det jag skrev och tvingades stryka femtio sidor. Efter det var jag uppe i mitt vanliga antal cigg.

Carina Rydberg på scen

2010-03-17T02:55:00.000-07:00

Först pratar hon och Ingemar Unge om teater.
"Så här i ett slutet sällskap kan jag erkänna: Jag har alltid haft lite svårt för teater. När det är bra – då är det fruktansvärt bra. Tyvärr är det mycket sällsynt", säger hon.
Hon berättar att hon fick sin teaterkänsla förstört när hon som barn såg Rödluvan och vargen på Dramaten.
"Hon kände sig kränkt av att den vuxen spelade barn."
"Jag känner en filmare som har väldigt svårt för teater, eftersom den är så illa klippt", inflikar Ingemar Unge. Skratt.

Kort Carina-biografi: "Uppvuxen i Söderförorter, pappan tjänsteman, mamman hemmafru först, sedan började hon jobba på ett kontor."
Läste de mycket?
"Min farsa har alltid varit helt ointresserad av musik och litteratur. Min mor var precis tvärtom.

Trots sina kluvna känslor till teatern. Carina Rydberg är aktuell med en pjäs på Göteborg Stadsteater, Satanisterna. Om ett ungt par som träffas på en bar, de har ett mörkt förflutet som de delar. Han minns det. Hon minns inte. Men händelserna i det förlutna rullas upp …
"Varför skrev du en pjäs om du inte gillar teater?" frågar Ingemar.
"Det var en beställning", svarar Carina Rydberg rakt.

Du har en fabläss för Hemingway. Varför?
"Jag gillar det hårdkokta. Jag älskar hur han hanterar sin undertext. Jag använder honom lite som mentor. Mina första två romaner var tydligt influerade av honom."

Ingemar igen: "Det finns ett tydligt stråk av utanförskap i din senaste roman, Den som vässar vargar tänder. Blev du mobbad som barn?"
"Nja, jag hade glasögon och stammade. Men så farligt var det inte. Men jag har aldrig tillhört en grupp. Kommer jag till en grupp vet jag att det inte tar många minuter förrän jag står utanför den gruppen igen.
Varför?
"Det kanske jag funderade på för ett antal år sedan. Nu konstaterar jag bara att så är fallet", svarar hon.
"Då är du synnerligen väl lämpad för att bli författare", konstaterar Ingemar.

37 grader rätt temperatur för Aris

2010-03-17T02:02:00.000-07:00

Tillvaron tycks bara mer och mer gungflyig då man lyssnar på dagens författare, säger Ingemar Unge. Om man tillbringar hela livet med att fundera kring berättarstrukturer, över de sjutton sätt som vi kan berätta på, blir man inte galen då?

En retorisk fråga från Ingemar som Aris skickligt parerar genom en rapp replik:
"Eller så blir man författare".

Sedan säger han: " Att ålägga sig begränsningar är faktiskt frigörande".

Känsla och koncentration var ledord under arbetet med den nya romanen Den siste greken.
Berättelsen får varken vara för varm eller för kall. Det är viktigt. Jag är intresserad av 37 grader. Varken mer eller mindre."

Aris Fioretos på scen

2010-03-17T01:50:00.001-07:00

För två dagar sedan tilldelades Aris Fioretos Sveriges Radios romanpris. Nu står han på Tidningen Vi:s scen. Han pratar om sin uppväxt, om föräldrarna. Om Sverige:
"Sextiotalet Sverige var väldigt öppet, men kanske för öppet för sitt eget bästa. Man pratade om gästarbetare. Det man sa var att de här som gäster, det fanns ingen ovilja med det, men en naivitet … Jag tycker om att föreställa mig att gästarbetare stavas med 'j' i stället för med 'g'", säger Aris Fioretos.
Nu är det fika!

Ett alldeles vidunderligt vinterlandskap

2010-03-17T01:39:00.000-07:00

"Ett alldeles vidunderligt vinterlandskap", säger Monika Fagerholm och tittar ut genom fönstret.

Första gången jag hörde hennes röst var under mitt år på Biskops-Arnö författarskola. Hon pratade om romanen Diva. Rösten var både beslöjad och sjungande. Hon pratade om berättarstrukturer och språkets kraft. Fullständigt förhäxande.
I dag pratar hon också om språket.
"Vad jag gör när jag skriver är att försöka skriva mig in i det språk som passar just för den här berättelsen."

Monika Fagerholm på Starlight

2010-03-17T01:36:00.000-07:00

Monika Fagerholm är första gästen på "Starlight". Med tanke på att hennes senaste roman heter Glitterscenen är platsen väl vald.
Utanför fönstret glider den finländska skärgården förbi.
Också det är mycket lämpligt. Inte bara för att Monika är finlandssvensk ("det är inte konstigare än att jag skriver på svenska men bor i Finland") utan för att debutromanen Underbara kvinnor vid vatten utspelar sig i just den här sortens skandinaviska skärgårdslandskap.
Sedan berättar hon om debuten:
"Den skildrar några människor i ett sommarparadis. Vi följer Bella och Rosa, två hemmafruar i det tidiga sextiotalet … De är två 'banala' huvudpersoner. Men jag ville låta dem vara hjältar i sin alldeles egen rätt, i en seriös roman."

Nina tar sig an Karolina Ramqvist

2010-03-17T01:17:00.000-07:00

Karolina säger att hon alltid haft lättare att kalla sig själv chefredaktör än författare, titeln står åtminstone på ett anställningsbevis. Så Nina Solomin lovar att skriva ett författarintyg och ber Karolina berätta om boken "Flickvännen". Karolina säger att boken vill undersöka förbjudna drömmar...kulturen som säger att kvinnan ska vara passiv och en konsument. Hon är fascinerad av kvinnor som går in så mycket för att vara vackra, begäret att konsumera och omge sig med vackra saker är spännande att skriva om. Kärleken till det ytliga. Gå in i förbjudna saker.
- Varför gifter sig den präktiga medelklassflickan med en gangster? frågar Nina.

- Jag får ofta frågan om hon hade kunnat vara gift med en rik banktjänsteman i stället. Men hon vill i vägsvept av någon annan, hon vill avsäga sig själv som en handlingskraftig person.
- Varför det? frågar Nina.
- Hennes medelklassbakgrund har påverkat henne och hon drivs av längtan efter verklighet. Hon tänker att det finns något som är mer på riktigt än det vi har här. Den känslan är inte ovanlig tycker jag. Hon vill känna att hon lever.
-Är hon provocerande? Tycker folk det?
- Många kan känna igen sig i henne, men blir irriterade och vill gå in i boken och skaka om henne. Hon bara väntar och gör ingenting, säger Karolina.

PS jag plåtar med datorn, det blir inte så bra som ni märker ds

Ingemar och Monika laddar för intervjun

2010-03-17T00:59:00.001-07:00

Mannen med pipan

2010-03-17T00:51:00.001-07:00

Det här är Ulf Lejdegård. Han ser fram emot att lyssna på PO Enquist. Han har märkt att Monika Fagerholm, Alexander Ahndoril och Aris Fioretos har en sak gemensamt...vi ska se om det han säger stämmer senare i dag, vid boksigneringen...

Flashback och skuldkänslor

2010-03-17T00:24:00.000-07:00

Vi lämnade just Åbo och det har blivit dags för frukost.
I går kväll åt vi middag med författarna.
Sedan gick några av oss vidare till vinbaren. Alexander Ahndoril och Jenny Morelli diskuterade barnuppfostran och skuldkänslor, Alexandra Ahndoril och Carina Rydberg pratade Flashback (Morelli skriver mer om det här i ett tidigare inlägg). Jag drack ett glas riesling.

Sex författare, tusen litteraturintresserade gäster, och så då vi från Vi. Om en timme börjar tillställningen på riktigt. Jonas Karlsson är först ut. Han berättade att han, innan han åkte, hade testat några spår där hemma. Först hade han tänkt prata runt karaktärerna men någon avrådde honom. Synd. Jag hade gärna hört honom berätta om karaktärerna i t.ex. i den skruvade och lätt obehagliga novellen Rummet (visst heter den så?) från hans senaste bok. Jenny och jag var tydliga med att vi tyckte det lät som en bra idé det där med karaktärssnacket. Vi får se hur han gör.

Hemmet är en byggarbetsplats och värst är badrummet. Därför var morgonens dusch en guldstund. Dessutom har jag haft den goda smaken att ta med mig min favorittvål (Kiels hårda). Den får mig att tänka på Sardinien – och på Marcello Fois fåraherde. Men nu befinner vi oss någonstans i den finska vinterskärgården. Det är alldeles vitt.

Obs. Eftersom Jenny Morelli och jag hängde nästan hela gårdagen finns en risk att vi tangerar samma ämnen.

Frukostdags

2010-03-17T00:07:00.001-07:00

Vi åker genom finska skärgården som ligger vintervacker utanför. Äter frukost (äggröra, bacon, kaffe, bröd, ost) med en dam som varit med på båten i tio år. Hon och Tidningen Vi:s Lasse Westman berättar om ett år när alla gäster fick ett häfte med dikter och satt och läste högt.
- Fantastiskt, säger Lasse, fast alla gubbar som var med tyckte det var pinsamt....

I går åt vi middag med alla författare. Ingemar Unge, Carina Rydberg talade bland annat om humor i film (Chaplin och Bröderna Marx och Spinal Tap) och Carina talade om sitt krig mot nätsajten Flashback. Hennes egen blogg har har nu översvämmats av så många arga Flashbackanvändare och haters att den nästan börjar likna Flashback i tilltalet....

- På ena sidan förlaget som vill krama pengar ur en, på andra sidan alla tjuvar som tar mitt material gratis...

Scylla och Charybdis...

Jonas Eklöf och jag försöker övertala Lasse Westman att börja blogga från ett arabiskt café i Spanien. Det är där han brukar koppla upp sig. Han ska tänka på saken.

Tidningen Vi proudly presents:

2010-03-15T03:03:00.000-07:00

Här är alla författare som kommer i år: Jonas Karlsson, Alexandra Coelho Ahndoril, Monika Fagerholm, Karolina Ramqvist, PO Enquist, Carina Rydberg, Alexander Ahndoril, Aris Fioretos.

Skepp Ohoj!

2010-03-12T06:37:00.000-08:00

Helena, Susanna, Jenny, Ingemar, Stina och Nina i våra nya fina halsdukar som vi ska bära till sjöss. Nästa vecka bär det av. Mer info om vilka som kommer finns här.

Vi-läsare till sjöss 2009

2009-03-23T04:19:00.000-07:00

Jonas Tetzlaff, Vi:s fotograf på plats fångade författare, bokälskare och redaktörer:

Dags för signering.

2009-03-19T07:53:00.000-07:00

Stina rättar till böckerna inför signeringen. Anne-Marie Skarp, förläggare och delägare i Piratförlaget handlar några böcker från konkurrenterna. Majgull Axelsson har redan tagit plats och sitter och läser Jens Linljenstrands Paris-Dakar vid sitt signeringsbord.
Christine Falkenland kom nyss förbi med sina väskor och ställd ein dem i ett hörn.
Nu kommer de första bokälskarna fram till Majgull och ber henne skriva.

Samling och presenter

2009-03-19T07:42:00.001-07:00

Anneli Rogeman, Vi:s VD och chefredaktör, kallar nu upp alla de åtta författarna på scenen och berättar hur inspirerade hon och Ingemar Unge blivit av mötet med dessa skribenter. De kunde inte hålla sig på lunchen utan har helt enkelt själva författat något från Tidningen Vi till författarna.
Och så läser hon för var och en av dem:
"Falkenland likt Pecka Langer
rör sig vant i alla genrer."
Marjaneh på sin taburett
lär oss säga shibbolett
Och till Majgull Axelsson:
"En stor författare vi mist
och du blivit telegrafist
istället för journalist."
Peter Kihlgård
"Han måste skriva till musik
och struntar helt i att bli rik."
Och nu Anne Holt.
"Med en massa fina ord
skildrar Anne mord på mord."
Och Jan Guillou:
"40 böcker, bästsäljare och pensionär,
Jan Guillou du vår hjälte är."
Och Bengt:
"Jangfedlt känner varje hyss
som har gjorts av någon ryss."
och till sist Jens Liljenstrand
"Årets rockie redan mogen
och den goda boken trogen."
Och nu tar Jan Guillou ordet. Nu tar han mikrofonen. Nu talar han:
"Det har sina sidor att var den äldste författaren. Bland annat nöjet att få tacka Vi. Det här har ju varit ett alldeles bedårande arrangemang. Till och med vinet har varit alldeles utmärkt. Och programlederiet har ni utfört som hela karlar..."
...ajajaj, nu opponerar sig publiken, de o-ar de och mullrar. Och Jan säger:
– Att ni gick på den lätta.
Och tillägger.
– Många av er har kommit fram till mig under de här dagarna och sagt
till: Tänk Jan att du var så trevlig. Det får mig att undra vad Tidningen Vi:s prenumeranter har fått för uppfattning om mig.
Nu skrattar de som nyss oat och Jan tillägger:
– Trevligt har jag haft också. Under de här dagarna har vi fått träffa den publik som överträffat det mesta vi varit med om. Om Sverige såg ut som ni gör så levde förefattarna fantastiskt."
Nu ler alla. Och nöjda lämnar vi salen, och snart det här årets Litteraturbåttur.
Kom tillbaka nästa år. Det gör vi.

Åke Larsson - busschaufför

2009-03-19T06:35:00.001-07:00

Mamman är sjukskriven, har svårt för svenskan, kommer inte in i samhället. Pappan kan språket, jobbar på högskolan, skriver debattartiklar, gillar inte tanken på mångfald, på att människor ska odla sitt utanförskap. Städerskan, hon som ännu inte fått uppehållstillstånd, tycker familjen har för mycket svenska möbler, för få persiska mattor – och äter för mycket skinka.
Och nu ska döttrarna åka till Teheran. Kulturkrock mellan den bild mamma förmedlat av landet hon lämnat, och kusinernas liv på gator som liknar Paris avenyer.
– Jag tycker självbilder är intressanta, säger Marjaneh.
Det vi tror om oss själva, det vi ljuger för oss själva om, det vi friserar och gör om för att den vi tror oss vara ska stämma med det liv vi i verkligheten lever.
Livslögner, livslögner är det gott om i boken.
Och så finns där Åke Larsson, Malmös minst utbildade busschaufför och som är lite för förtjust i att tala i mikrofonen, han som bor med sin f d svårt rökande svärmor Iran, från Iran, som bara kan tretton svenska ord.
Nu läser hon. Åke är hennes favoritkaraktär. Och publikens. De skrattar hela tiden.

Med eller utan scheljud

2009-03-19T06:19:00.000-07:00

Marjaneh Bakhtiari. Född i Iran. Uppvuxen i Malmö.
Vilket år är du född, frågar Ingemar från Vi.
– 1980.
Ett år efter revolutionen.
Oj, det är nyss, säger Ingemar Unge, snart pensionär.
Marijhane har skrivit en bok om lösenord, om att höra till, om klyftor mellan människor, om generationer, om att höra ihop, om ord som kan uttalas och som inte kan uttalas.
Det handlar om en iransk familj som bor i en villa strax utanför Malmö och om ordet shibbolet.
Det är ett hebreiskt ord hämtat från Domarboken, berättar Marjaneh. Ett sätt att skilja vänner från fiender. Två grupper av människor. En som jagar, en som jagas. Det enda som skiljer dem åt är språket. De som attackerat har she-ljud och kan uttala shibbolet, de som blivit attackerade kan det inte. Den som säger "sibolet" är inte "en av oss", den som inte kan säga shibbolet ska dö.

Jenny i källaren

2009-03-19T06:11:00.000-07:00

Jenny håller hela resan till nere i källaren där hon säljer författarnas böcker och tidningarna Vi och ViLÄSER.
– Mycket folk har det varit, säger hon. Paris – Dakar och Kan du säga schibbolet har i alla fall jag sålt bäst av.
Köparna kommer i skov, så fort det är paus så fylls lokalen med människor som botaniserar bland bokhögarna, pratar med de författare som strosar förbi och ber att få gå med i Teskedsorden och Vi-skogen.
Allt är bra här nere utom den där timmen mellan Ålands skärgård och Stockholms då havet slår till och Jenny önskar att hon var hemma i Jönköping.
Nu ställer Stina och Susann ut borden, idag ska författarna signera här nere i butiken. Igår blev det lite spring upp och ner för trapporna när läsarna insåg att de inte hade boken som de villa ha signerad. Nu blir det alltiett. Författar och böcker på samma golvyta.

Axel och Victoria

2009-03-19T05:58:00.000-07:00

Kaffe dricker vi, och äter bullar och wienerbröd. Visst är det intressant att en konferens, en dag om böcker, vore omöjlig utan kaffe, utan bulle.
Fortfarande Åbos skärgård. Vita gäss på vågtopparna. De slår mot båten som är stor och motståndskraftig. Kö till kaffet, men utsikten under tiden är härlig, låga öar, delvis snötäckta reser vi förbi.
Axel Munthe berättar Bengt Jangfeldt, om när vi kommer tillbaka. Läkaren, mannen som byggde det vackra huset på Capri, San Michele, dit Bengt åkte för att få lite skrivro. Han hade inte haft en tanke på Axel, men som vanligt blev han nyfiken, och som vanligt går han till botten med det som lockar honom.
Fyra år av skrivandet och rotande i arkiv blev 700 sidor ("ursäkta för det, jag tycker egentligen inte om tjocka böcker").
Dessutom blev han tvungen att skriva om de 250 första sidorna eftersom han då i sin hand fick den dåvarande kronprinsessan Victoria och hennes livläkare Axels kärleksbrev.
"Vi är födda med vingar", skriver Axel till den gifta blivande drottningen, "därför la ni er hand i min, vi är hemlösa hjärtan (...)Den manliga ömheten i mitt hjärta som nu helt och hållet är ert. Jag kan inte tro att vi gjorde fel."
Och hon skriver:
"Vår vår som aldrig ska glömmas. Gud välsigne dig för den älskling."
– Den som fått sådana kärleksbrev kan inte missförstå dem, säger Bengt med en viss längtan i rösten.

Kyrkan och psykoanalysen

2009-03-19T05:53:00.000-07:00

Religiösa grubblerier har Christine Falkenland haft länge. Inte så att hon kommer från en religiös familj. Det är hennes eget sökande. Långa perioder gick hon i kyrkan, och kom i kontakt med det varma och det kalla kyrkolivet. Det stränga schartuanska på västkusten har hon ett "dragningsäckel" till. Spåren finns i hennes böcker. Och så har hon skrivit en psalm Brustet halleluja – "det är så långt jag har kommit".
Och psykoanalys, det har hon gått i i sju år, och det gjorde det möjligt för henne att skriva om Siris analys i Ödet. Inte så att den liknar hennes egen, men med sina erfarenheter kunde hon skriva en bok om hur man år ut och år in visar sig för en annan människa, en analytiker, en nära och ändå så avlägsen människa. En sådan man inte vill lämna, men måste växa ur:
"Fågeln måste flyga nu även om vingpennorna var utdragna."

Pappa oroad

2009-03-19T03:58:00.000-07:00

Det är inte så lätt att låta familjen läsa det man skriver, säger Christine Falkenland. När det blir otäckt, som i boken Öde. Riktigt otäck är hon där och säger till pappa: Jag tycker inte du ska läsa. Det kan bli jobbigt.
– Nejdå, sa han, det går bra.
Sedan, säger hon, läste han och det blev jobbigt. Även om det inte handlar om henne, så blir det svårt för de som är nära när huvudpersonerna, de som är bokens jag, om de är kvinnor och med om oerhörda saker.
Andra tror också ibland att hon varit med om allt hon skrivit om. Att hon varit offer, att hon varit ihop med en pastorsadjunkt, att hon är kär i andra kvinnor. Men hon bryr sig inte. Hon vet vem hon är, vad hon varit med om.
– Be my guest, säger hon.

I dina ögon

2009-03-19T03:55:00.000-07:00

Christine Falkenland skrev boken för att hon ville skriva om kärlek på ett nytt sätt, på ett kärleksfullt sätt. Och den iranska mamman, hon ville bli skriven.
– Och det var ljuvligt att skriva om henne. Och jag är inblandad, min son är halviranier, och jag har varit där några gånger, har släkt, vänner.
Där i Iran har hittat en annan relation mellan kvinnor. Och så ville hon skriva om vardagskärlek mellan vanliga människor, inte den unga kärleken på krogen. Plötslig vardagskärlek, sådan hon själv upplevt:
– Eller hur, säger hon frågande till publiken.
Det blir lite tyst. Och lite skratt.
Vad betyder det.
Att ni där i salongen saknar vardagskärlek. Eller att ni inte vill avslöja den. Inte nu, här, när systern sitter i stolen bredvid, eller maken, eller bästa väninnan, den ni berättat allt för, bar inte detta.
Ser vi attraktionen i varandras ögon?

Mammornas båt?

2009-03-19T02:15:00.000-07:00

Vi är minst tre från redaktionen som har mamma med på båten:Ingemar Unge, Anneli Rogeman och så jag. Inte för att hålla i handen, den tiden är tyvärr förbi, men för att dela en erfarenhet kanske? Och för att senare kunna prata vidare om det författarna talar, ofta handlar deras små föreläsningar ju om nära relationer. Majgull Axelsson talar om barnen som kom utanför äktenskap, en skam i de flesta tider. Om kärleken till en unge som borde vara där, men som inte finns. Peter Kihlgård talar om kärleken mellan Kicki och Lasse - en passionshistoria. Det vore roligt om fler läsande mammor - och för den delen också läsande pappor - tog med en dotter eller son på våra litterära kryssningar. Man hinner ju prata mycket med varandra, om man vill. Eller bara sitta tillsammans och lyssna.

2009-03-19T02:03:00.000-07:00

Nu står Christine Falkenland på scen, och talar om sin senaste bok Vinterträdgården. Nu berättar hon om vad som kan hända om man efter många år åter börjar skriva poesi. Om man som Laura, dagisfröken som bor kvar hemma hos sin sjukliga pappa, och som väcker sig själv tillbaka till livet med poesi. Hon blir kär – i en dagismamma, en gift mamma från Iran.
En möjlig, omöjlig kärlek.
Christine säger: "Är ni redo för lite love så här på morgonen. Och så läser hon:
"Hon verkar inte levande. Eller hur. Inte riktigt verklig. Hon finns inte på riktigt."
Och sedan:
"Jag vill dricka henne full, men hon är för försiktig."
Det är en roman, men också en förtäckt diktsamling. Det är för lite dikt i allmänhet, "särskilt på den här litteraturbåten".

Om konsten att ljuga

2009-03-19T01:58:00.000-07:00

– Jag är en professionell lögnare, avslöjar Anne Holt utan minsta antydan till skam, skuld eller ånger.
När hon var journalist var det ett stort problem, när hon var jurist riskerade hon fängelse, när hon var politiker var det en verklig tillgång. Och nu när hon är författare så är det utmärkt, en förutsättning.
Men ibland ställer det till det för henne. Särskilt när hon är på författarturné och måste bli intervjuad hela dagen lång. Tjugo journalister, med närmast kopierade frågor, timme ut och timme in.
Då ljuger hon ibland. Som i Tyskland då hon till slut sa till en av reportrarna:
– Jag har stor familj, 11 barn, och det är så skönt att vara på resa så att man kan vila ifrån dem.
Tack vare internet blev detta en sanning, som hon varje gång hon var i Tyskland fick dämpa.
– Nja, 11 barn, men åtta.
Nästa gång:
– Nja, åtta barn, kanske 5 - 6.
Nu, efter många år, är även tyskarna införstådda med att Anne Holt har ett barn. En flicka. Och hon är sex.
I alla fall om det stämmer det hon säger till oss här på båten.

Deckare är vuxen barnlitteratur

2009-03-19T01:55:00.000-07:00

Kriminallitteratur är barnlitteratur för vuxna, säger Anne Holt. Det är därför den är så populär.
1. Den bygger på ett ganska enkelt men effektivt schema:
Ordning, kaos, ordning.
Det är tryggt.
2. Den handlar om det vi vuxna är allra räddast för:
Döden
Barnböcker handlar om det barn är mest rädda för: Att bli övergivna.

Skicka Hanne i terapi

2009-03-19T01:50:00.000-07:00

Tycker hon, Anne Holt,om Hanne Wilhelmsen, huvudpersonen i många av hennes böcker.
– Tycker om – och är trött på.
Särskilt efter brevet hon fick för en tid sedan. Från en person som verkade helt säker på att Hanne inte är påhittad. Hon finns.
"Kära Anne Holt
Jag har läst alla böckerna om Hanne W, och jag tror att hon har ett stort på psykiatriskt problem. Hon bör gå i gestaltterapi. Men var försiktig, det finns många charlataner bland dem. Jag skickar med en lista inte bara på de godkända getaltterapeuterna utan också på dem jag själv skulle tänka mig att anävnda.
Lycka till."
– När jag läste det, säger Anne nu, tänkte jag att det nog är dags att byta till en annan huvudperson.

Konsten att tala långsamt

2009-03-19T01:46:00.000-07:00

I hela sitt liv har Anne Holt fått höra att hon är arg.
– Och jag är inte arg, i alla fall inte mer än 50 procent av tiden. Så hon har frågat runt – mamma, vänner, och alla säger de: Det är för att du pratar så fort och det låter så hårt.
Hon förstår det inte själv, för även om hon talar med sin allra mildaste röst, sin madonnamun, så säger hennes dotter: Varför är du så arg mamma.
Och nu har Ingemar Unge, hennes samtalspartner där på scenen också bett henne i ett förtroligt samtal före morgonens övningar att inte vara mindre arg, menen tala långsammare:
Hon ska försöka, hon ska försöka.

God morgon!

2009-03-19T00:17:00.000-07:00

1300 nya entusiastiska bokälskare har nu sovit en natt på båten. Vi glider genom Åbo skärgård, solen lyser, det är kallt och jag där kommer Peter Kihlgård med en kopp kaffe i näven. Tre kvinnor står här på våningen 6 och funderar på hur de ska ta sig till Starlight där 900 läsare ska möta sina författare.
Lars Westman har tagit en morgonpromenad fram och tillbaka på det 160 meter långa däcket iförd varm mössa. "Minst tre kilometer!", konstaterade han nöjd i morgonsolen.
Ingemar Unge gjorde honom sällskap en bit på vägen efter den obligatoriska morgoncigaretten efter att han funderat på om det inte vore dags att återinföra allsången på Litteraturbåten.
Peter Fröberg Idling letar efter Jens Liljenstrand som han ska intervjua idag och jag ska alldeles snart gå och lyssna på Anne Holt som igår vid lunchen med stor kraft debatterade det norska Framstegspartiets landvinningar.
Rapport kommer förstås under dagen med en viss förskjutning, inget trådlöst bredband i Moonlightsalen.

Inspirerande!

2009-03-18T08:49:00.000-07:00

Margareta Eriksson och Margit Oskarsson från Uppsala har varit med ett par år och tycker båda att resan varit inspirerande och varierad. Jens Liljestrand var en glad överaskning.

- Han verkar ha ett intressant perspektiv i sina böcker, säger Margit Oskarsson.

Peter Kihlgård tillhör också favoriterna, ingen av dem hade hört honom förut.
-Han var varm, humoristisk och down to earth, säger Margareta Eriksson.

Kommer Murakami kommer jag

2009-03-18T08:42:00.000-07:00

Ann Wallberg, Malmö:

-Jens Liljestrand var rolig att lyssna på och Christine Falkenland. Ingen av dem har jag läst tidigare men nu är det dags! Om jag fick önska mig en författare? Då skulle jag vilja komma och lyssna på japanen Murakami som skrivit Fågeln som vridit upp världen!

Hej, snart kommer vi!

2009-03-18T08:26:00.000-07:00

Gud, vad ni skriver! Hinner ni andas?
Jag och fotopraktikanten Jonas väntar mest på att få kliva ombord. Än finns lite tid, vi är fortfarande kvar på redaktionen, har just presslagt en tidning och nu städar de få som är kvar (nästan alla är på litteraturbåten) sina skrivbord, pustar en smula och - påbörjar arbetet med nästa tidning... Då ska vi intervjua Mona Sahlin - hur orkar människan i motvinden? Då ska vi ställa frågor till Joyce Carol Oates, det är inte många som får! Då ska skriva om trädgård, mat och hälsa. Då ska vi berätta om ett skifte av aldrig tidigare skådat slag: för första gången bor fler människor i världens städer än på dess landsbygd. Många hamnar i slumområden som växer okontrollerat. Vi besöker Caracas, Nairobi, Mumbai och Jakarta.
Men först ska vi till Åbo och vända!

Satt ut skyltarna

2009-03-18T07:45:00.000-07:00

Dag ett börjar gå mot sitt slut.
Vi har placerat ut skyltarna där författarna om bara en stund ska signera sina böcker.
Solen skiner över Stockholms skärgård.
Om någon timme lägger vi till. 1300 bokälskare stiger av. En stund senare stiger 1300 nya bokälskare på. Vi från Vi och författarna är kvar ännu ett bokdygn.

Britas glädjetjut

2009-03-18T06:05:00.000-07:00

Brita Olson från Kristinehamn tycker att Bengt Jangfeldt varit bäst hittills. Fast det är bara halva dagen som gått.
-Han verkar väldigt charmig och jag fick stor lust att köpa hans bok. Men gladast blev jag nog när jag såg att Marjaneh Bakhtiari skulle vara här! Alla i min bokcirkel gav till ett glädjetjut. För vi ska läsa hennes bok "Kalla det vad fan ni vill" till nästa gång.

Lyckligaste slutet...

2009-03-18T03:36:00.001-07:00

...i svensk litteraturhistoria strävade han efter att åstadkomma. I en roman som skulle handla om Saudiarabiens roll i världsterrorismen. Men hur ska han få någon att läsa den?
Hur ska han få människor att engagera sig i det?
Någon måste bli personligt berörd.
Vänta nu, säger han: Det finns en romangestalt han inte tänkt på – den lilla flickan Natalie och så föds idéen om Inte om det gäller din dotter.
Vänta nu: Saudiska terrorister kidnappar en liten flicka.
Vänta nu: Nu har vi öknar, arabiska terrorister, fallskärmsjägare som kommer i natten. Mycket att berätta. Men hur ska man, dvs Jan, göra det lyckligaste slutet. Och så gör man det, säger han.
Jo, han tycker att det är lite utmanande att säga detta, men han har ännu inte mött någon som sagt emot.
– Och en sak ska ni ha klart för er, säger han till den 900-hövdade publiken. Om ni läser den här boken, och kommer till slutet och inte gråter så har ni ett hjärta av sten!
Säger Jan Guillou och tackar för sig.
Nu ska vi äta. Solen lyser över Östersjön.

Vilket språk?

2009-03-18T03:26:00.000-07:00

Vilket språk ska en roman skrivas på? Svenska förstås, men vilken svenska. Jan Guillou berättar om hur han funderade inför Arn Magnussons inträde på den litterära scenen.
Hamilton, journalistsvenska, rakt på.
Men Arn? Medeltidssvenska? Modern medeltidssvenska, vad är det?
Jan började med att försöka skriva som sin 800 år gamla kollega Snorre Sturlasson. Han skrev några försökstexter. Det blev inte bra.
"Var Gunnar hemma?"
"Du hade mycket fett kring hjärterötterna."
Är detta Snorres journalistisk iakttagelse, funderar Jan. (Nej säger en kvinna i publiken högt för sig själv). Eller är det här en litterär konstruktion? (Ja, säger kvinnan i publiken rakt ut).
Nej, konstaterar han, det går inte att härma, Jan får hitta något eget språk för att genom en medeltida korsfarare beskriva nutidens syn på de andra, de allra mest andra just nu – muslimerna.
Men Norstedts säger nej. Ingen kommer att köpa dessa böcker, säger man. Tack och adjö.
Och Jan nickar åt Jens. Jens nickar tillbaka. Dessa redaktörer? Samförstånd.

Sataniska stadier

2009-03-18T03:16:00.000-07:00

Jan Guillou är inspirerad. Av Jens berättelse om refuseringar. Och nu berättar han om hur det var när han var ung, före de 40 romanerna. När han lämnade in manus till det stora förlaget, inspirerad av fransk litteratur:
1. Först händer ingenting, säger han.
2. Sedan får man ett kort. Nej tack.
3. Sedan får man ett lektörsutlåtande.
4. Sedan kommer det mest sataniska: Bonniers ringer. Kan den unge författaren komma.
Det kan han, och han undrar: Kontrakt?
"Nej, vi hade inte tänkt ge ut det här, men det var så pass intressant att vi ville titta på det", säger förläggaren.
– Sagt till ett 21-årigt litterärt geni, säger Jan menande, och publiken skrattar.
Men han var redan då en man med god självkänsla och meddelade Bonnierredaktören att "då går jag till Norstedts".
– Gör du det, sa förläggare, så kan vi köpa tillbaka dig sedan om det skulle gå bra.
Tio år senare mitt i Hamilton-succén träffar Jan den där förläggaren och påminner honom om den där tanken att köpa tillbaks.
– Sa jag det, säger förläggaren. Det kan jag ha sagt, men nu är det nog för sent. Nu har det blivit för dyrt.

Jens möter Jan

2009-03-18T03:15:00.001-07:00

Nu passerar de varandra. Tar varandra i hand. Lycka till, säger Jens till Jan.
Nu är det hans tur.

Hur känns det?

2009-03-18T03:09:00.000-07:00

För 18 månader sedan hade ingen läst ett ord av Jens.
Nu har han sålt i tusental, ibland är han i tidningen. I början njöt han av det och visade sin 3-åriga dotter bilden och frågade: Vem är det? Vem är det?
– Pappa!
Nu tar hon egna initiativ och pekar inte bara på Jens utan ibland också på Peter Eriksson (m)och säger:
– Pappa!
Så Jens upphetsning över att vara offentlig börjar klinga av.

Ska jag vara djuplodande?

2009-03-18T03:03:00.000-07:00

Vad handlar boken om:
– Ska jag vara djuplodande så handlar novellerna om att vara man i vår generation. Man uppfostras till en slags identitet och sedan när man kommer ut i livet så är det andra krav som ställs, man befinner sig i patriarkatets återvändsgräns.
– Det enkla svaret är att jag inte tänkte så mycket, jag skrev om det jag tyckte var intressant och så blev det så här.
Här vid sidan av scenen sitter Jan Guillou. En man från en annan generation och som i en novell Jens skrivit fått representera en annan slags manlighet. En rätt provocerande novell. Jan har fått en inte helt lättsmält roll. Nu lyssnar Jan på Jens.
Peter frågar:
– Vad skriver du om nu?
– En roman om en f d idrottsstjärna. Jag har intervjuat några sådana män. Storvuxna killar i joggindress som äter pasta. Jag känner en enorm dragning till dem. En kunde jag nästan bli förälskad i, jag ville ta med honom hem, jag kände att han var min. Jag har något konstigt sug efter den typen av man. Någonstans i botten är jag nog avundsjuk, säger Jens som har röd kavaj och liten halsduk idag.

Bandy med Kihlgårds pappa

2009-03-18T03:00:00.000-07:00

Det är elfte gången Rinne Erkki Olavi från Söderhamn åker på Litteraturkryssning. Han minns en båtfärd med fyrverkerier och har åkt limousin med författaren Håkan Nesser på Tidnigen Vi:s bekostnad en gång i tiden. Vad har varit bäst i dag?
-Peter Kihlgård var riktigt bra. Jag har spelat bandy mot hans pappa i Örebro. Vi pratade om det efteråt, Peter och jag, säger Rinne Erkki Olavi som har ett förflutet som bibliotekarie på vad han kallar Sveriges bästa bibliotek.

Vem vill ha en novell?

2009-03-18T02:57:00.000-07:00

Många unga, säger Jens Liljenstrand, nåja unga, unga medelålders, nåja medelålders, säger Jens född 1974, börjar med att skriva noveller.
– Noveller är som moduler, man kan plocka in och plocka ut. Det är lättare att börja med än en roman, tänk om man efter 11 år upptäcker att det inte håller.
(Något rasar, det gungar lite, vi är nu ute på öppet hav, destination Åland.)
Visste ni att Jens Liljenstrand har varit med i dockusåpa, i Baren, var det någon som minns det. Det blev en novell. För där i baren fanns en man med Downs syndrom, en stamgäst, baren var hans dagläger, och serien hans liv. Och i Jens bok har han blivit en novell.
Först irriterade han Jens och de andra deltagarna. Vad var det här? Med tiden blev den här mannen klippan de lutade sig mot. Han, den ende som var hederliga i en lek där alla ville lura varandra.

Att få bli utgiven

2009-03-18T02:53:00.000-07:00

Jens sitter i kalsongerna då det ringer. Elva år har han försökt ge ut sin bok. Skickat manuset till "alla förlag i hela Sverige".Och nu ringer de plötsligt från förlaget:
– Hej, vill du komma förbi och tala lite om boken?
Jaha, ok, kan jag förbereda mig på något sätt.
– Nej, det kunde bara vara trevligt att prata lite om boken
Och det första de säger när han kommer dit är:
Du har inget annat? En roman? Det är ingen som köper noveller. En debutant med noveller.
– Nej, jag har den här. ("...och har hållit på med den i elva år, fast det säger jag förstås inte.)
Och till slut:
Vi kan tänka oss att ge ut den här om 1,5 år.
Att bli författare är inte någon snabb process.

Jens och Peter

2009-03-18T02:45:00.000-07:00

Nu har vi druckit kaffe. Nu har alla 900 satt sig igen.
Nu är det dags för den unga generationen. Välsålda, prisbelönta. Peter Fröberg Idling intervjuar Jens Liljenstrand. Men först läser Jens ur en novell ur samlingen Paris – Dakar. Om en toastmaster på sin bästa väns bröllop. Om att hålla masken. Om att göra allt man kunnat. Om att vinna ökenrallyt Paris – Dakar, att ta sig fram först av alla. Att vara först av alla. Att inse att man kommer inte bli den man man vill bli. Den man som man måste bli.

Författarstafett

2009-03-18T02:29:00.000-07:00

Efter en finfin idé av Jens Liljestrand startar härmed en liten författarstafett. Jens Liljestrand ställer den första frågan till Christine Falkenland:
- Du som är en etablerad med flera böcker bakom dig. Tycker du att det blir det lättare eller svårare att skriva med åren?

Christine Falkenland svarar så här:
- På ett sätt är det lättare eftersom jag nuförtiden vet att jag faktiskt klarar av att skriva en bok. Det tog några böcker innan jag insåg det. Och efterarbetet blir lättare och lättare. Men inte själva skapelseprocessen. Man har inte någon hjälp av de erfarenheter men gjorde med förra boken. Varje bok är ny, säger hon.

Christine Falkenlands fråga går till Peter Kihlgård:

- Vilken är din starkaste läsupplevelse och hur har den påverkat dig?
- Gravitys Rainbow av Tomas Pynchon. När jag läste den tänkte jag: Om man kan skriva så här kanske det är någonting med att var författare i alla fall, säger Peter Kihlgård.
Peter Kihlgårds fråga går till Jan Guillou:
- Hur tänker du fortsätta ditt projekt "kriget mot terrorismen"?

Jan Guillou ska inte upp på scen förrän senare i dag och går inte att hitta på hela båten. Men där sitter Anne Holt och äter frukost. Hon får svara i stället för Guillou och hon säger raskt.
-Det där projektet är han färdig med! Han håller på med något helt annat nu men det får jag nog inte berätta. Anne Holts fråga går till Marjaneh Bakhtiari: Vem är du?

(Jan Guillou och hans fru dyker upp i frukostmatsalen och bekräftar vad Anne Holt just sade. Han är klar med sitt krig. Han berättar att han arbetar med memoarer från sitt yrkesliv. Just nu skriver han om tiden kring FIB och Palestinsk front. Han har ingen fråga till någon annan författare.)

Marjaneh Bakhtiari svarar Anne Holt:
-Jag får lov att återkomma när jag har svaret på den frågan. Hon ställer i sin tur en fråga till Majgull Axelsson:

Hur får man en sådan fantastisk röst som du har?
-Jag har alltid haft en sådan här röst, mina föräldrar tog mig nästan till doktorn när jag var bebis för att jag lät så konstig när jag skrek.Sedan har jag haft hjälp av rökningen, men den har jag slutat med nu. Den är användbar, särskilt när man är mamma, säger Majgull Axelsson.
Majgull Axelssons fråga går till Bengt Jangfeldt:
Hur kommer det sig att du fastnade just för Axel Munthe?

Bengt Jangfeldt svarar:
-Det var en slump, mitt intresse för rysk historia tog mig till Capri där jag läste Axel Munthes självbiografi för första gången. Jag fascinerades av honom och hans öde. Han är en stor humorist, begåvad. Man kommer dock aldrig riktigt åt honom. Sedan har det inte skrivit så mycket om honom tidigare. Min historia bygger på läsningen av 1500 brev. Arbetet har varit riktig rebuslösning, säger han.
Så landar vi hos Jens Liljestrand igen som får en sista fråga av Bengt Jangfeldt:

Ser du din framtid mest som författare eller som litteraturvetare?
-Jag vill kombinera de två genrerna. Helst vill jag arbeta med båda. Fritt skrivande, essä, kanske undervisa i kreativt skrivande på universitet. Men som arbetsmarknaden ser ut för akademiker tror jag mer på att försörja mig utanför humaniora, säger han.

Andra bloggar om Marjaneh Bakhtiari, Majgull Axelsson, Jan Guillou, Bengt Jangfeldt, Christine Falkenland, Anne Holt, Peter Kihlgård, Jens Liljestrand, Tidningen Vi, litterär båtsalong, litteratur, författare

Tre veckor i fören

2009-03-18T02:01:00.000-07:00

Majgull följde med ett isbrytaren Oden till Grönland. (Det var ungefär som att åka Ålandsfärja i en månad. Vi hade dans och bar.) Hon stod tre veckor i fören och tittade på isen.
"Och då händer det som händer när man bara står länge i fören. Då börjar det röra sig i kön. Den där man har i huvudet. Det är den där Björn som hör av sig, han som velat bli skriven om så länge. En ung man från 60-talet med mörk page, inte alls olik Svenne Hedlund. Jag vill inte skriva honom. Rutiga byxor och kråsskjorta. Pinsamt. Jag var inte förtjust i honom, men han var intressant. Han hade dubbla mödrar, Inez och Elise. Och de visade sig vara enäggstvillingar och växte upp vända mot varandra, men i tonåren skiljdes de åt.
Och som i alla andra av Majgulls romaner så blir Inez i Vatten och is, is och vatten, med barn. Och det är Björn.

Var kommer personerna ifrån

2009-03-18T01:50:00.000-07:00

Så kan också en berättelse börja:
Majgull ska skriva en pjäs. Det blir tråkig. Folk går in och ut i dörrar och säger saker och ingenting händer. Då tigger en tjej på Sveavägen 50 spänn av henne för att "åka till Uppsala", Majgull ska få tillbaka sina pengar. Några dagar senare ser Majgull henne göra det igen, samma historia, samma pengar.
Nej, Majgull fick inte tillbaka sin femtiolapp, men kvinnan på Sveavägen satte igång hennes fantasi:

"Det visade sig att hon hette Lisa Louise, (ett tag tänkte jag på Mary Marie, men hon fick vara med i nästa roman istället). Som barn kallades hon Lisa av sina fosterföräldrar, men hävdade envist att hon hette Louise. Som vuxen, när hon fick det ekonomiskt bra, då hette hon Louise. Sen dök hon upp i Stockholm och då var hon Lisa igen. Hennes förste man slog henne, han hade det ganska gott ställt, han hade en liten möbelfabrik..."

Därför heter han Bacillen

2009-03-18T01:48:00.000-07:00

"Han heter Bacillen för att jag kommer från Nässjö där man satte öknamn på folk. Bacillen var en kille i min skola och han liknade Bacillen i min berättelse."

Att bli med barn

2009-03-18T01:47:00.000-07:00

Is och vatten, vatten och is.
"Min farmor fick 400 spänn av en herre när hon blev gravid. Men eftersom Augusta i min roman bodde på Östermalm fick hon 600 spänn."

Det är ett helvete att skriva

2009-03-18T01:37:00.000-07:00

Majgull Axelsson talar inför 900 och säger att det var så skönt när Peter Kihlgård sa att det inte är roligt att skriva.
Själv går hon runt jämt och nickar och ler åt människor som säger: Det måste vara så härligt att skriva.
Fast en gång var hon lite deppad när hon skulle tala inför en grupp. Och råkade svara:
– Skriva – det är ett helvete!
Och då var det en man som sa:
– Men varför gör du det då?
"Jag blev alldeles stum", berättar Majgull. "a varför gör jag det. Alternativet är att ta ett jobb, och det är ju ännu värre. Därför har jag fortsatt att skriva.
Men man måste vara försiktig med sig själv, om man går för långt in i en historia har det oerhörda effekter på ens eget liv. Man blir väldigt nedstämd."
Hur gör man, frågar många människor henne?
"Jag har många svar, men ingen enda av de är svar. Det går inte riktigt att berätta hur det går till. När jag skrev Aprilhäxan skämdes jag lite när jag skrev för jag tyckte att det var lite för enkelt uppbyggt."

Har Peter Kihlgård...

2009-03-18T01:34:00.000-07:00

...kontakt med en nybliven akademiledamot inför skrivandet av sin nya bok?
"Det är hemligt. Glöm det."

Varför Kicki och Lasse?

2009-03-18T01:30:00.001-07:00

Varför heter de Kicki och Lasse, huvudpersonerna i Peter Kihlgårds succéroman, undrar Vi:s chefredaktör Anneli Rogeman:
"Jag har haft så svåra titlar så jag skulle chocka med en enkel titel. Och så är det det där med amerikanska komiker som avslutar sina nummer med en trumvirvel och sedan säger någon: Kicke & Lasse."
De kunde väl ha hetat Lena och Olle?
"Det hör du väl själv att den inte kunde."
Hur kom du på titeln Du har inte rätt att älska mig?
"Efter en obegriplig dansföreställning så dök den upp. Det händer ofta när jag går på något som jag inte förstår. Det tränar föreställningsförmågan."

Peter Kihlgård på scen

2009-03-18T01:13:00.001-07:00

Nej, han utbildade sig inte till lärare, han är på universitetet för att ta åt sig det uiversella, universum, världen.
Nej, romanen var inte alls färdig, eller ens på gång, när han bad förlaget om ett förskott för att kunna sätta sig att skriva utomlands.
Och hans roman Kicki & Lasse, är inte en kärleksroman utan ett passionsdrama. Och den är skriven till körstycket Magnum Mysterium.

"Att vi aldrig lär oss", säger Peter Kihlgård. "Vi läser böcker om kärlek som handlar om ond bråd död, och lik förbannat så kastar vi oss in i relationer om och om igen. Om en kärlekshistoria skall sluta lyckligt måste man börja med när de träffas, och de blir det rasande lyckligt."

En timme kvar

2009-03-17T23:43:00.001-07:00

Laddar upp

2009-03-17T23:12:00.000-07:00

1300 entusiastiska bokälskare äter frukost. Majgull Axelsson botaniserar bland lax och youghurt. Om en kvart är det hon som är först ut i den lilla salongen. Samtal och läsning.
Nu startar Galaxy motorerna. Tur och retur Finland.

Heltäckningsmattor och litteratur

2009-03-17T23:04:00.000-07:00

Välsmakande trerättersmiddag med författarna som kommit farande från alla håll.
Christine Falkenland från Göteborg, Marjaneh Bakhtiari från Malmö, Anne Holt från Norge och Peter Kilgård direkt från Tyskland för att nämna några.

Jag delade bord med Christine Falkenland, Marjaneh Bakhtiari och vi diskuterade Iran, poesi och skrivarskolor. Marjaneh berättade hur hon fick sin första bok utgiven: "Jag skickade in ett manus för att jag behövde feedback. Men om jag hade vetat hur svårt det är att bli utgiven hade jag förmodligen aldrig ens försökt." Tur att man inte vet allt.

Det nattshoppades på taxfree. Majgull Axelsson fyndade Mumin-muggar. Sedan fortsatte kvällen i Winebar och Whiskeybar för somliga. I Winebar sålde en drink som hette Vi-drinken för 57.50 med vodka, creme de cassis och grapefruktjuice. Men ta inte den ifall ni inte gillar drinkar som smakar saft. Vi-drinken bör allt vara lite syrligare. Varför inte Gin, cointreau och citronjuice.
Nu ska frukostbuffén lokaliseras på denna enorma båt som gav Falkenland lite Shining-vibbar. Det måste vara heltäckningsmattorna.

PS. Jag glömde sladden till kameran så ni får hålla till godo med bilder som jag tagit med mobilen AV bilderna i kameran. DS

Dresscode

2009-03-17T05:57:00.000-07:00

Man undrar vad man ska packa ner, vad man ska ha på sig. Vad är det för dresscode för 24 timmar på en båt med åtta författare, 1200 bokälskare och ett tiotal Vi-medarbetare. Journalisternas klädkod kan jag. Ta på dig det som är närmast. Det som är rent. Vi talar avspänt, väldigt avspänt, kanske lite väl avspänt ibland. De flesta av oss är rätt illa klädda.
Författare – det varierar. De kan komma i kostym, uppklädda, representativa, eller i något intressant färgglatt som man sveper om sig, eller i tröja och jeans, eller något skolpojksaktigt. Och bokälskarna, de har företrädesvis kasse, bokkasse.
Fram med strykjärnet. Fram med det bekväma ostrukna. Fram med en tygkasse.
19.00 bär det av.

Litterära båtsalongen 2009

2009-03-16T07:45:00.001-07:00

I morgon bär det av österut och här kommer vi att blogga under de två dagarna på Östersjön med författarna. Det blir båtdygn utöver det vanliga. Majgull Axelsson, Jan Guillou, Bengt Jangfeldt, Christine Falkenland, Anne Holt, Peter Kihlgård, Marjaneh Bakhtiari och Vi:s Litteraturpristagare Jens Liljestrand kommer alla vara där.

De representerar olika generationer och olika genrer. Men de har alla gemensamt att vara aktuella med mycket omtalade och uppmärksammade böcker, oavsett om det handlar om biografi, tecknade romaner, deckare eller kärlekshistorier.

Oh vilket party!

2009-03-15T08:18:00.000-07:00

Här är bilderna från förra årets båtresa.