Nina och paret Kepler

Foto: Linda Gren

Till världens bästa läsare …

Från krisp till pirr

Jag vet att ledordet under arbetet med Flickvännen var "krisp", säger Nina Solomin. Och nu skriver du på en ny roman. Vad är ledordet till den?
"Pirr", svarar Karolina.

Karolina Ramqvist om att gestalta oro och tristess

Karolina Ramqvist – gravid i nionde månaden – kliver upp på scen. Hon berättar om handlingen i romanen Flickvännen. Eller handling … Karolina säger att det inte händer så mycket i berättelsen. Inte på ytan.
"Huvudpersonen Karin går runt i sin lägenhet och ältar, hon ägnar mycket tid åt att inte försöka vara orolig."
"Berättelsen handlar väldigt mycket om Karins oro. Hur hon försöker hålla den i schack. Hon använder det här huset som hon bor i, som betyder väldigt mycket för henne, hon skapar små stilleben, tittar på hur ljuset faller in genom fönster."
Vad du egentligen gör, som är så imponerande, du skriver om yta på ett djupt sätt, säger Nina Solomin.
"En utmaning att skriva om en person som väldigt ofta har tråkigt. Hon är ganska besatt av ytan, materian. Det finns en dubbelhet, man kan vara väldigt fascinerad av skönhet och yta, samtidigt som man fördömer det. För mig var det roligt och spännande att gå in i det här begäret till det ytliga som Karin har."

Kan du skriva: kampen går vidare?

Signering. Kön till Alexandra och Alexander Ahndorils bord ringlar sig genom rummet.
Efter ett tag står en medelålders man framför Alexandra. Han är tyst. Som om han samlade mod. Säger: Kan du skriva: kampen går vidare?
Alexandra skriver.

Det andra målet

"Jag tror att min väg in i skrivandet har gått via teatern. Att vara skådespelare är att ägna sig väldigt mycket åt ord. Hela dagen är fyllda med ord. Väldigt länge umgås man med en och samma text. Efter ett tag arbetade jag upp en känsla för vad som behövs i en dramatisk scen – och framför allt vad som inte behövs. Efter ett tag tyckte jag att jag var så pass bra att jag kunde göra det bättre själv."
Jonas Karlsson tog en paus från teatern. Skrev en pjäs, Nattpromenad kom den att heta och fick fin kritik. Arbetet var lustfyllt. Han planerade för en uppföljare. Men med den var det betydligt svårare. När den var färdig kände han: Det här blev inget bra.
Han slängde berättelsen i papperskorgen.
"Det där var lite läskigt. Då först förstod jag att det här är vad det innebär att skriva."
I teatern blir det alltid ett konkret slutresultat. Med för en författare kan en lång tids arbete resultera i ett stort ingenting.
"När jag skulle skriva min tredje pjäs upptäckte han att karaktärerna började leva sina egna liv. De blev lite grand som kära vänner, karaktärerna … Jag kom dem ganska nära. Så jag tog dem och lade dem i annat dokument, som jag fortsatte skriva på, då och då. De var mycket roligare än min pjäs."
Till slut hade han en samling historier, i bunden form fick de namnet Det andra målet.

Jonas Karlssons svarta block

Jonas Karlsson har äran att intervjua sig själv. Första frågan:
Varför skriver du?
"Jag har alltid skrivit. Jag skrev jättemycket när jag var yngre. I tonåren skrev jag otaliga romaner, pjäser och dikter. Jag är fruktansvärt tacksam för de förläggare som refuserade dessa verk. Jag skrev också dagböcker. Det det är har blivit lite maniskt. Jag skriver i ett svart vaxdukshäfte med blanka sidor. Jag var av den uppfattning att linjerna skulle störa min kreativitet. Formatet passade så bra i fickan på den svarta kavajen."

Jenny Morelli

Aris Fioretos tar paus

Skrivandet – en revolutionär handling

Alexandra berättar om arbetet med den senaste romanen Mäster.
Hur hon läst in sig på de hemska barnauktionerna, då det hände att de fattiga föräldrarna försökte köpa tillbaka sina barn. Men allt som oftast räckte inte pengarna.
Alexandra tar ett djupt andetag. Säger:
"Det här en historia som man inte diskuterar i dag. Vi tar alla rättigheter för givna. Vi har glömt August Palms insats, att det var tack vare hans kamp som vi har dessa rättigheter."
Nina Solomin frågar: Du har sagt att du ser skrivandet som en revolutionär handling. På vilket sätt?
"Berättelsen om vårt förflutna är inte fix och färdig", säger Alexandra. "Vad finns det där i mörkret som vi inte pratar om? Jo, de döda, som väntar på att få sin historia berättad. De bortauktionerade barnen, August Palms Johanna. … Det revolutionära är att ändra vårt minne kring historien. Att säga att våra rättigheter är så nya och sköra och att de måste fortsätta försvaras .
Det är knäpptyst i salen. Bara båtkroppens forcering av den månadstjocka östersjöisen.

Blix reaktion ett bevis på att Alexander gjort sin läxa

Hans Blix reagerade mer diplomatiskt än Ingemar Bergman, berättar Alexander Ahndoril.
Blix kontaktade förläggaren till Diplomaten, sa att han var positivt inställd till projektet och tillade att det kändes som om Alexander avlyssnat samtalen som makthavarna haft i Bagdad och Washington inför den amerikanska invasionen av Irak.
"Vilket var ett bevis på att jag gjort min research", säger Alexander nöjt.

När Bergman ringer Alexander

Alexander skickade manuset till Regissören till Ingmar Bergman.
En dag ringer det hemma hos Ahndoril. Det är Bergman. Han berättar att han blev tagen av berättelsen.
"Jag gick ut och pulsade och tänkte på far", citerar Alexander. Han säger att det var exakt så Bergman uttryckte det.
"Han var väldigt väldigt positiv till skildringen av filminspelningen (Nattvardsgästen). Däremot tyckte han att jag var för sträng mot fadern."
Men när boken kom ut hade Bergman ändrat uppfattning.
"Jag vet inte varför", säger Alexander.
En tidning har uppgifter om att Bergman var så arg att han stått rakt som en käpp i tre dygn.

Så föddes Lars Kepler

Paret Ahndoril uppfann en tredje person. De skulle skriva deckare, ren underhållning. Det hade de bestämt. Plötsligt en dag utbrister Alexander: Kepler ska han heta!
Så blev det. Först skulle Kepler heta Lotta i förnamn.
"Men vi såg aldrig hennes ansikte", säger Alexander.
Några dager senare utbrister Alexandra: "Lars!"
"Vi visste genast vilken röst han hade", säger Alexandra.
Det var delvis en blinkning till Stieg Larsson.
"Han blåste nytt liv i den svenska deckaren. Han kom och hittade på stora vida historier", säger Alexander.
Alexandra inflikar: "Vi sökte filmens tempo, vi ville berätta i presens, i ett nu. Att man som läsare skulle se allting för sig."
Hur ser han ut?
"Han är lite vanvårdad ut, med skägg men med snälla ögon, jobbar nu för tiden på natthärbärge, för i tiden var han lärare. Eller förresten. Nu går det bra för honom. Så han har nog slutat på natthärbärget", säger de i munnen på varandra.

Lars Kepler dricker te, Ahndoril kaffe

Hur skriver man ihop? Börjar man inte bara bråka? undrar Nina Solomin. Hur går det till, rent konkret?
"Jag går med barnen till dagis", Alexandra gör te, säger Alexander. "För Lars Kepler gillar te. Vi gillar kaffe. Men Kepler te. Så det blir te."
"Vi sätter oss vid köksbordet, täcker hela bordet med intriglappar, diskuterar, flyttar upp. Det kan vara så att man planerar att mörda en person, men personen kom undan, och då måste man flytta om lapparna", säger Alexandra.
"Sedan sätter vi oss vid våra arbetsbord, mittemot varandra. Skriver. Mejlar våra scener till varandra. Ändrar, stryker, lägger till. Till slut så tätnar texten och vi känner oss nöjda", säger Alexander.

Så föddes Lars Kepler

Nina Solomin välkomnar Alexander och Alexandra Ahndoril upp på scen:
"De träffades, gifte sig, hette likadant och har det senaste halvåret varit föremål för väldigt mycket intresse. Därför att plötsligt har de, förutom sina fina författarskap, uppfunnit en tredje författare: Lars Kepler – och han finns med oss här på scenen!"

"Vi har försökt skriva ihop tidigare, en barnbok, en pjäs", säger Alexandra ….
"… Men vi bråkade bara", inflikar Alexander.
"Vi tänkte att vi måste ju kunna skriva ihop, tänkte vi. Vi kan ju göra allt tillsammans. Sedan föll det sig så att vi blev färdiga samma vecka med var sin bok, jag med Mäster och Alexander med Diplomaten", säger Alexandra.
"När man lämnat sitt manus hamnar man in en sorts depression", säger Alexander.
"Plötsligt är manuset färdigt och det är en stor separation från karaktärerna i boken. och så får man en kreativ abstinens – man måste få skriva", säger Alexander.

Systrarna Haglund från Västervik

Jaha, då var man ombord igen. Igång.
Resan in i litteraturen har startat. Den är förstås underbar, men lika underbart är det att möta Vi:s läsare. Och dem som ännu inte är det.

Min mamma Irene är med som vanligt. Hennes väninna Anita, och så Anita vännina Siw. Precis så ska det vara. Man säger till en vän "Kom med!" Och hon - eller han - säger till någon annan: "Du, kom med! Vi har ett trevligt dygn på havet! God mat, fantastiska författare, ett vidunderligt vitt hav och små öar."
Fortsätter man så är snart halva svenska befolkningen ombord.

Vid frukosten slog sig ett otroligt sammansvetsat gäng ned bredvid mig.
-Oj, jag glömde smör ju! Sa nån.
-Här, dela med mig. Sa en annan.
-Vem vill ha kaffe? Jag hämtade en extra mugg. Sa den tredje.
-Servetter, här.
-Bra! Jag hittade dem inte.
-Extra bestick om nån vill ha.

Vilket team, tänker jag. De måste antingen rest tillsammans på Vi-båten sedan starten för tolv år sen. Eller så är de...
-Systrar, vi är systrar! Och så han. Men han är inte bror utan min man. Han fick följa med ändå..

Systrarna Haglund, urspungligen från Västervik men nu utspridda över hela landet, reser för första gången. En är prenumerant. Hon lockade med de andra - precis som det ska vara! Nu hoppas jag bara att maken lyckas få med några av sina vänner nästa gång. Eller syskon. Eller grannar.
-Ser ni någon med kamera på båten, säger jag, så haffa henne. Säg: "Fotograf Linda, vi är systrarna Haglund, och vi ska vara med på bild ju! det har Stina sagt."

Nu ska jag ta en kopp kaffe, och sen jobba vidare.

Samtidigt på land: Barnbokscensur

Medan vi glider fram över Östersjön händer det massor av spännande saker på land. Som att Tidningen Vi:s systertidning ViLÄSER tycks ha vevat igång en liten kulturdebatt.
I det nya numret publiceras en artikel om att flera av landets främsta barnboksförfattare känner sig censurerade. DN skriver, SVT sänder. Här kan läsa mer om det nya numret.

Deadline

De första tusen gästerna har klivit av båten. Tusen nya har klivit på. De skyndar till matsalen. Inga författare syns till. Sannolikt tar de en välbehövlig paus på sina rum. Men några stackare sitter och skriver, allt medan deras deadlines rusar mot dem alldeles för fort.
Om en halvtimme är det middag. Därmed är vi inne på rond två.

Förväxling

Vi tycker att du är jättebra, säger en dam.
Tack, svarar jag.
Både framförandemässigt och bokmässigt, tillägger hon.
Tack, svarar jag, väl medveten om att hon blandar ihop mig med någon annan. Men vem?
Hoppas att hon förväxlar mig med Jonas Karlsson. Men är inte alls säker.
Jenny Morelli säger att hon gärna skulle förväxlas med Alexandra Ahndoril. Trots att Jenny är blond med rakt hår och Alexandra har mörkhåriga lockar.
Snart börjar signeringen.

Enquist om Tranströmer

Lunch. Det bjuds på lammrostbiff och mineralvatten.
Protestanternas misstänksamhet mot metaforer drabbade Tranströmer, säger Aris Fioretos.
(Han kanske uttryckte det något annorlunda, men så minns jag det nu, några timmar senare).
PO Enquist säger: Det fina med hans tre första samlingar är att Tranströmer faktiskt uppfann helt nya bilder, som samtidigt var väldigt enkla.
Han blir tyst. Sedan återger han dikten Allegro: ”Jag spelar Haydn efter en svart dag och känner en enkel värme i händerna …

Också min ödmjukhet är den största i landet.
PO Enquist citerar Strindberg .

Enquist och Hjoggböle

"Jag älskar att få mejl", säger PO Enquist och sedan lämnar han ut sin mejladress – publiken antecknar flitigt (jag vågar dock inte lämna ut adressen här på bloggen).
Båten skakar till, först ett par korta ryck. Sedan kraftigare. "Nu är vi fast i isen", säger PO.
Senare:
Till skillnad från Carina har jag slutat röka …
En lång applåd.
… Men jag ångrar mig intensivt, tillägger PO.

Anneli Rogeman och PO Enquist pratar om Hjoggböle, denna mytomspunna och författartäta plats. Enquist passar på att tipsa om en bok som kommer ut den här våren.: Anita Salomonssons debutroman Lika som kärlek.
"Otroligt bra roman!" utbrister PO.
Var hon bor? Hjoggböle förstås. Liksom hennes bror Kurt Salomonsson. Också han författare.

Därinne talar PO här ligger havet

Varför slutar du inte röka Carina?

Ingemar frågar: Ofta pratas det om dig som en författare som dissekerar ondska. Kan du mer om ondska än mig eller hon som sitter där?
"Det är ointressant med karaktärer som är alltigenom onda", svarar Carina.
Har du ett syfte med dina böcker?
"Nej, jag försöker akta mig för det. Det ligger farligt nära att säga att man har ett budskap. Man kan ställa frågorna. Men man ger inga svar. Klyschigt men sant."
Om jag säger så här då: Vill du att läsarna ska tänka eller känna något särskilt när han eller hon lägger ifrån sig boken?
"Att hon inte slösat bort sin tid. Att hon inte haft tråkigt."
Ja, det är kanske gott så, funderar Ingemar.


Och så dagens första läsarfråga. När ska jag sluta röka?
"Slutar jag röka så slutar jag skriva. Jag försökte dra ner en gång i tiden. Men efter en tag upptäckte jag ett logiskt fel i det jag skrev och tvingades stryka femtio sidor. Efter det var jag uppe i mitt vanliga antal cigg.

Carina Rydberg på scen

Först pratar hon och Ingemar Unge om teater.
"Så här i ett slutet sällskap kan jag erkänna: Jag har alltid haft lite svårt för teater. När det är bra – då är det fruktansvärt bra. Tyvärr är det mycket sällsynt", säger hon.
Hon berättar att hon fick sin teaterkänsla förstört när hon som barn såg Rödluvan och vargen på Dramaten.
"Hon kände sig kränkt av att den vuxen spelade barn."
"Jag känner en filmare som har väldigt svårt för teater, eftersom den är så illa klippt", inflikar Ingemar Unge. Skratt.

Kort Carina-biografi: "Uppvuxen i Söderförorter, pappan tjänsteman, mamman hemmafru först, sedan började hon jobba på ett kontor."
Läste de mycket?
"Min farsa har alltid varit helt ointresserad av musik och litteratur. Min mor var precis tvärtom.

Trots sina kluvna känslor till teatern. Carina Rydberg är aktuell med en pjäs på Göteborg Stadsteater, Satanisterna. Om ett ungt par som träffas på en bar, de har ett mörkt förflutet som de delar. Han minns det. Hon minns inte. Men händelserna i det förlutna rullas upp …
"Varför skrev du en pjäs om du inte gillar teater?" frågar Ingemar.
"Det var en beställning", svarar Carina Rydberg rakt.


Du har en fabläss för Hemingway. Varför?
"Jag gillar det hårdkokta. Jag älskar hur han hanterar sin undertext. Jag använder honom lite som mentor. Mina första två romaner var tydligt influerade av honom."

Ingemar igen: "Det finns ett tydligt stråk av utanförskap i din senaste roman, Den som vässar vargar tänder. Blev du mobbad som barn?"
"Nja, jag hade glasögon och stammade. Men så farligt var det inte. Men jag har aldrig tillhört en grupp. Kommer jag till en grupp vet jag att det inte tar många minuter förrän jag står utanför den gruppen igen.
Varför?
"Det kanske jag funderade på för ett antal år sedan. Nu konstaterar jag bara att så är fallet", svarar hon.
"Då är du synnerligen väl lämpad för att bli författare", konstaterar Ingemar.

37 grader rätt temperatur för Aris

Tillvaron tycks bara mer och mer gungflyig då man lyssnar på dagens författare, säger Ingemar Unge. Om man tillbringar hela livet med att fundera kring berättarstrukturer, över de sjutton sätt som vi kan berätta på, blir man inte galen då?

En retorisk fråga från Ingemar som Aris skickligt parerar genom en rapp replik:
"Eller så blir man författare".

Sedan säger han: " Att ålägga sig begränsningar är faktiskt frigörande".

Känsla och koncentration var ledord under arbetet med den nya romanen Den siste greken.
Berättelsen får varken vara för varm eller för kall. Det är viktigt. Jag är intresserad av 37 grader. Varken mer eller mindre."

Aris Fioretos på scen

För två dagar sedan tilldelades Aris Fioretos Sveriges Radios romanpris. Nu står han på Tidningen Vi:s scen. Han pratar om sin uppväxt, om föräldrarna. Om Sverige:
"Sextiotalet Sverige var väldigt öppet, men kanske för öppet för sitt eget bästa. Man pratade om gästarbetare. Det man sa var att de här som gäster, det fanns ingen ovilja med det, men en naivitet … Jag tycker om att föreställa mig att gästarbetare stavas med 'j' i stället för med 'g'", säger Aris Fioretos.
Nu är det fika!

Ett alldeles vidunderligt vinterlandskap

"Ett alldeles vidunderligt vinterlandskap", säger Monika Fagerholm och tittar ut genom fönstret.

Första gången jag hörde hennes röst var under mitt år på Biskops-Arnö författarskola. Hon pratade om romanen Diva. Rösten var både beslöjad och sjungande. Hon pratade om berättarstrukturer och språkets kraft. Fullständigt förhäxande.
I dag pratar hon också om språket.
"Vad jag gör när jag skriver är att försöka skriva mig in i det språk som passar just för den här berättelsen."

Monika Fagerholm på Starlight

Monika Fagerholm är första gästen på "Starlight". Med tanke på att hennes senaste roman heter Glitterscenen är platsen väl vald.
Utanför fönstret glider den finländska skärgården förbi.
Också det är mycket lämpligt. Inte bara för att Monika är finlandssvensk ("det är inte konstigare än att jag skriver på svenska men bor i Finland") utan för att debutromanen Underbara kvinnor vid vatten utspelar sig i just den här sortens skandinaviska skärgårdslandskap.
Sedan berättar hon om debuten:
"Den skildrar några människor i ett sommarparadis. Vi följer Bella och Rosa, två hemmafruar i det tidiga sextiotalet … De är två 'banala' huvudpersoner. Men jag ville låta dem vara hjältar i sin alldeles egen rätt, i en seriös roman."

Nina tar sig an Karolina Ramqvist

Karolina säger att hon alltid haft lättare att kalla sig själv chefredaktör än författare, titeln står åtminstone på ett anställningsbevis. Så Nina Solomin lovar att skriva ett författarintyg och ber Karolina berätta om boken "Flickvännen". Karolina säger att boken vill undersöka förbjudna drömmar...kulturen som säger att kvinnan ska vara passiv och en konsument. Hon är fascinerad av kvinnor som går in så mycket för att vara vackra, begäret att konsumera och omge sig med vackra saker är spännande att skriva om. Kärleken till det ytliga. Gå in i förbjudna saker.
- Varför gifter sig den präktiga medelklassflickan med en gangster? frågar Nina.

- Jag får ofta frågan om hon hade kunnat vara gift med en rik banktjänsteman i stället. Men hon vill i vägsvept av någon annan, hon vill avsäga sig själv som en handlingskraftig person.
- Varför det? frågar Nina.
- Hennes medelklassbakgrund har påverkat henne och hon drivs av längtan efter verklighet. Hon tänker att det finns något som är mer på riktigt än det vi har här. Den känslan är inte ovanlig tycker jag. Hon vill känna att hon lever.
-Är hon provocerande? Tycker folk det?
- Många kan känna igen sig i henne, men blir irriterade och vill gå in i boken och skaka om henne. Hon bara väntar och gör ingenting, säger Karolina.

PS jag plåtar med datorn, det blir inte så bra som ni märker ds

Ingemar och Monika laddar för intervjun

Mannen med pipan

Det här är Ulf Lejdegård. Han ser fram emot att lyssna på PO Enquist. Han har märkt att Monika Fagerholm, Alexander Ahndoril och Aris Fioretos har en sak gemensamt...vi ska se om det han säger stämmer senare i dag, vid boksigneringen...

Flashback och skuldkänslor

Vi lämnade just Åbo och det har blivit dags för frukost.
I går kväll åt vi middag med författarna.
Sedan gick några av oss vidare till vinbaren. Alexander Ahndoril och Jenny Morelli diskuterade barnuppfostran och skuldkänslor, Alexandra Ahndoril och Carina Rydberg pratade Flashback (Morelli skriver mer om det här i ett tidigare inlägg). Jag drack ett glas riesling.

Sex författare, tusen litteraturintresserade gäster, och så då vi från Vi. Om en timme börjar tillställningen på riktigt. Jonas Karlsson är först ut. Han berättade att han, innan han åkte, hade testat några spår där hemma. Först hade han tänkt prata runt karaktärerna men någon avrådde honom. Synd. Jag hade gärna hört honom berätta om karaktärerna i t.ex. i den skruvade och lätt obehagliga novellen Rummet (visst heter den så?) från hans senaste bok. Jenny och jag var tydliga med att vi tyckte det lät som en bra idé det där med karaktärssnacket. Vi får se hur han gör.

Hemmet är en byggarbetsplats och värst är badrummet. Därför var morgonens dusch en guldstund. Dessutom har jag haft den goda smaken att ta med mig min favorittvål (Kiels hårda). Den får mig att tänka på Sardinien – och på Marcello Fois fåraherde. Men nu befinner vi oss någonstans i den finska vinterskärgården. Det är alldeles vitt.

Obs. Eftersom Jenny Morelli och jag hängde nästan hela gårdagen finns en risk att vi tangerar samma ämnen.

Frukostdags

Vi åker genom finska skärgården som ligger vintervacker utanför. Äter frukost (äggröra, bacon, kaffe, bröd, ost) med en dam som varit med på båten i tio år. Hon och Tidningen Vi:s Lasse Westman berättar om ett år när alla gäster fick ett häfte med dikter och satt och läste högt.
- Fantastiskt, säger Lasse, fast alla gubbar som var med tyckte det var pinsamt....

I går åt vi middag med alla författare. Ingemar Unge, Carina Rydberg talade bland annat om humor i film (Chaplin och Bröderna Marx och Spinal Tap) och Carina talade om sitt krig mot nätsajten Flashback. Hennes egen blogg har har nu översvämmats av så många arga Flashbackanvändare och haters att den nästan börjar likna Flashback i tilltalet....

- På ena sidan förlaget som vill krama pengar ur en, på andra sidan alla tjuvar som tar mitt material gratis...

Scylla och Charybdis...

Jonas Eklöf och jag försöker övertala Lasse Westman att börja blogga från ett arabiskt café i Spanien. Det är där han brukar koppla upp sig. Han ska tänka på saken.

Tidningen Vi proudly presents:

Här är alla författare som kommer i år: Jonas Karlsson, Alexandra Coelho Ahndoril, Monika Fagerholm, Karolina Ramqvist, PO Enquist, Carina Rydberg, Alexander Ahndoril, Aris Fioretos.

Skepp Ohoj!

Helena, Susanna, Jenny, Ingemar, Stina och Nina i våra nya fina halsdukar som vi ska bära till sjöss. Nästa vecka bär det av. Mer info om vilka som kommer finns här.

Vi-läsare till sjöss 2009

Jonas Tetzlaff, Vi:s fotograf på plats fångade författare, bokälskare och redaktörer:

Dags för signering.

Stina rättar till böckerna inför signeringen. Anne-Marie Skarp, förläggare och delägare i Piratförlaget handlar några böcker från konkurrenterna. Majgull Axelsson har redan tagit plats och sitter och läser Jens Linljenstrands Paris-Dakar vid sitt signeringsbord.
Christine Falkenland kom nyss förbi med sina väskor och ställd ein dem i ett hörn.
Nu kommer de första bokälskarna fram till Majgull och ber henne skriva.

Samling och presenter

Anneli Rogeman, Vi:s VD och chefredaktör, kallar nu upp alla de åtta författarna på scenen och berättar hur inspirerade hon och Ingemar Unge blivit av mötet med dessa skribenter. De kunde inte hålla sig på lunchen utan har helt enkelt själva författat något från Tidningen Vi till författarna.
Och så läser hon för var och en av dem:
"Falkenland likt Pecka Langer
rör sig vant i alla genrer."
Marjaneh på sin taburett
lär oss säga shibbolett
Och till Majgull Axelsson:
"En stor författare vi mist
och du blivit telegrafist
istället för journalist."
Peter Kihlgård
"Han måste skriva till musik
och struntar helt i att bli rik."
Och nu Anne Holt.
"Med en massa fina ord
skildrar Anne mord på mord."
Och Jan Guillou:
"40 böcker, bästsäljare och pensionär,
Jan Guillou du vår hjälte är."
Och Bengt:
"Jangfedlt känner varje hyss
som har gjorts av någon ryss."
och till sist Jens Liljenstrand
"Årets rockie redan mogen
och den goda boken trogen."
Och nu tar Jan Guillou ordet. Nu tar han mikrofonen. Nu talar han:
"Det har sina sidor att var den äldste författaren. Bland annat nöjet att få tacka Vi. Det här har ju varit ett alldeles bedårande arrangemang. Till och med vinet har varit alldeles utmärkt. Och programlederiet har ni utfört som hela karlar..."
...ajajaj, nu opponerar sig publiken, de o-ar de och mullrar. Och Jan säger:
– Att ni gick på den lätta.
Och tillägger.
– Många av er har kommit fram till mig under de här dagarna och sagt
till: Tänk Jan att du var så trevlig. Det får mig att undra vad Tidningen Vi:s prenumeranter har fått för uppfattning om mig.
Nu skrattar de som nyss oat och Jan tillägger:
– Trevligt har jag haft också. Under de här dagarna har vi fått träffa den publik som överträffat det mesta vi varit med om. Om Sverige såg ut som ni gör så levde förefattarna fantastiskt."
Nu ler alla. Och nöjda lämnar vi salen, och snart det här årets Litteraturbåttur.
Kom tillbaka nästa år. Det gör vi.

Åke Larsson - busschaufför

Mamman är sjukskriven, har svårt för svenskan, kommer inte in i samhället. Pappan kan språket, jobbar på högskolan, skriver debattartiklar, gillar inte tanken på mångfald, på att människor ska odla sitt utanförskap. Städerskan, hon som ännu inte fått uppehållstillstånd, tycker familjen har för mycket svenska möbler, för få persiska mattor – och äter för mycket skinka.
Och nu ska döttrarna åka till Teheran. Kulturkrock mellan den bild mamma förmedlat av landet hon lämnat, och kusinernas liv på gator som liknar Paris avenyer.
– Jag tycker självbilder är intressanta, säger Marjaneh.
Det vi tror om oss själva, det vi ljuger för oss själva om, det vi friserar och gör om för att den vi tror oss vara ska stämma med det liv vi i verkligheten lever.
Livslögner, livslögner är det gott om i boken.
Och så finns där Åke Larsson, Malmös minst utbildade busschaufför och som är lite för förtjust i att tala i mikrofonen, han som bor med sin f d svårt rökande svärmor Iran, från Iran, som bara kan tretton svenska ord.
Nu läser hon. Åke är hennes favoritkaraktär. Och publikens. De skrattar hela tiden.

Med eller utan scheljud

Marjaneh Bakhtiari. Född i Iran. Uppvuxen i Malmö.
Vilket år är du född, frågar Ingemar från Vi.
– 1980.
Ett år efter revolutionen.
Oj, det är nyss, säger Ingemar Unge, snart pensionär.
Marijhane har skrivit en bok om lösenord, om att höra till, om klyftor mellan människor, om generationer, om att höra ihop, om ord som kan uttalas och som inte kan uttalas.
Det handlar om en iransk familj som bor i en villa strax utanför Malmö och om ordet shibbolet.
Det är ett hebreiskt ord hämtat från Domarboken, berättar Marjaneh. Ett sätt att skilja vänner från fiender. Två grupper av människor. En som jagar, en som jagas. Det enda som skiljer dem åt är språket. De som attackerat har she-ljud och kan uttala shibbolet, de som blivit attackerade kan det inte. Den som säger "sibolet" är inte "en av oss", den som inte kan säga shibbolet ska dö.

Jenny i källaren

Jenny håller hela resan till nere i källaren där hon säljer författarnas böcker och tidningarna Vi och ViLÄSER.
– Mycket folk har det varit, säger hon. Paris – Dakar och Kan du säga schibbolet har i alla fall jag sålt bäst av.
Köparna kommer i skov, så fort det är paus så fylls lokalen med människor som botaniserar bland bokhögarna, pratar med de författare som strosar förbi och ber att få gå med i Teskedsorden och Vi-skogen.
Allt är bra här nere utom den där timmen mellan Ålands skärgård och Stockholms då havet slår till och Jenny önskar att hon var hemma i Jönköping.
Nu ställer Stina och Susann ut borden, idag ska författarna signera här nere i butiken. Igår blev det lite spring upp och ner för trapporna när läsarna insåg att de inte hade boken som de villa ha signerad. Nu blir det alltiett. Författar och böcker på samma golvyta.

Axel och Victoria

Kaffe dricker vi, och äter bullar och wienerbröd. Visst är det intressant att en konferens, en dag om böcker, vore omöjlig utan kaffe, utan bulle.
Fortfarande Åbos skärgård. Vita gäss på vågtopparna. De slår mot båten som är stor och motståndskraftig. Kö till kaffet, men utsikten under tiden är härlig, låga öar, delvis snötäckta reser vi förbi.
Axel Munthe berättar Bengt Jangfeldt, om när vi kommer tillbaka. Läkaren, mannen som byggde det vackra huset på Capri, San Michele, dit Bengt åkte för att få lite skrivro. Han hade inte haft en tanke på Axel, men som vanligt blev han nyfiken, och som vanligt går han till botten med det som lockar honom.
Fyra år av skrivandet och rotande i arkiv blev 700 sidor ("ursäkta för det, jag tycker egentligen inte om tjocka böcker").
Dessutom blev han tvungen att skriva om de 250 första sidorna eftersom han då i sin hand fick den dåvarande kronprinsessan Victoria och hennes livläkare Axels kärleksbrev.
"Vi är födda med vingar", skriver Axel till den gifta blivande drottningen, "därför la ni er hand i min, vi är hemlösa hjärtan (...)Den manliga ömheten i mitt hjärta som nu helt och hållet är ert. Jag kan inte tro att vi gjorde fel."
Och hon skriver:
"Vår vår som aldrig ska glömmas. Gud välsigne dig för den älskling."
– Den som fått sådana kärleksbrev kan inte missförstå dem, säger Bengt med en viss längtan i rösten.

Kyrkan och psykoanalysen

Religiösa grubblerier har Christine Falkenland haft länge. Inte så att hon kommer från en religiös familj. Det är hennes eget sökande. Långa perioder gick hon i kyrkan, och kom i kontakt med det varma och det kalla kyrkolivet. Det stränga schartuanska på västkusten har hon ett "dragningsäckel" till. Spåren finns i hennes böcker. Och så har hon skrivit en psalm Brustet halleluja – "det är så långt jag har kommit".
Och psykoanalys, det har hon gått i i sju år, och det gjorde det möjligt för henne att skriva om Siris analys i Ödet. Inte så att den liknar hennes egen, men med sina erfarenheter kunde hon skriva en bok om hur man år ut och år in visar sig för en annan människa, en analytiker, en nära och ändå så avlägsen människa. En sådan man inte vill lämna, men måste växa ur:
"Fågeln måste flyga nu även om vingpennorna var utdragna."

Pappa oroad

Det är inte så lätt att låta familjen läsa det man skriver, säger Christine Falkenland. När det blir otäckt, som i boken Öde. Riktigt otäck är hon där och säger till pappa: Jag tycker inte du ska läsa. Det kan bli jobbigt.
– Nejdå, sa han, det går bra.
Sedan, säger hon, läste han och det blev jobbigt. Även om det inte handlar om henne, så blir det svårt för de som är nära när huvudpersonerna, de som är bokens jag, om de är kvinnor och med om oerhörda saker.
Andra tror också ibland att hon varit med om allt hon skrivit om. Att hon varit offer, att hon varit ihop med en pastorsadjunkt, att hon är kär i andra kvinnor. Men hon bryr sig inte. Hon vet vem hon är, vad hon varit med om.
– Be my guest, säger hon.

I dina ögon

Christine Falkenland skrev boken för att hon ville skriva om kärlek på ett nytt sätt, på ett kärleksfullt sätt. Och den iranska mamman, hon ville bli skriven.
– Och det var ljuvligt att skriva om henne. Och jag är inblandad, min son är halviranier, och jag har varit där några gånger, har släkt, vänner.
Där i Iran har hittat en annan relation mellan kvinnor. Och så ville hon skriva om vardagskärlek mellan vanliga människor, inte den unga kärleken på krogen. Plötslig vardagskärlek, sådan hon själv upplevt:
– Eller hur, säger hon frågande till publiken.
Det blir lite tyst. Och lite skratt.
Vad betyder det.
Att ni där i salongen saknar vardagskärlek. Eller att ni inte vill avslöja den. Inte nu, här, när systern sitter i stolen bredvid, eller maken, eller bästa väninnan, den ni berättat allt för, bar inte detta.
Ser vi attraktionen i varandras ögon?

Mammornas båt?

Vi är minst tre från redaktionen som har mamma med på båten:Ingemar Unge, Anneli Rogeman och så jag. Inte för att hålla i handen, den tiden är tyvärr förbi, men för att dela en erfarenhet kanske? Och för att senare kunna prata vidare om det författarna talar, ofta handlar deras små föreläsningar ju om nära relationer. Majgull Axelsson talar om barnen som kom utanför äktenskap, en skam i de flesta tider. Om kärleken till en unge som borde vara där, men som inte finns. Peter Kihlgård talar om kärleken mellan Kicki och Lasse - en passionshistoria. Det vore roligt om fler läsande mammor - och för den delen också läsande pappor - tog med en dotter eller son på våra litterära kryssningar. Man hinner ju prata mycket med varandra, om man vill. Eller bara sitta tillsammans och lyssna.

Nu står Christine Falkenland på scen, och talar om sin senaste bok Vinterträdgården. Nu berättar hon om vad som kan hända om man efter många år åter börjar skriva poesi. Om man som Laura, dagisfröken som bor kvar hemma hos sin sjukliga pappa, och som väcker sig själv tillbaka till livet med poesi. Hon blir kär – i en dagismamma, en gift mamma från Iran.
En möjlig, omöjlig kärlek.
Christine säger: "Är ni redo för lite love så här på morgonen. Och så läser hon:
"Hon verkar inte levande. Eller hur. Inte riktigt verklig. Hon finns inte på riktigt."
Och sedan:
"Jag vill dricka henne full, men hon är för försiktig."
Det är en roman, men också en förtäckt diktsamling. Det är för lite dikt i allmänhet, "särskilt på den här litteraturbåten".

Om konsten att ljuga

– Jag är en professionell lögnare, avslöjar Anne Holt utan minsta antydan till skam, skuld eller ånger.
När hon var journalist var det ett stort problem, när hon var jurist riskerade hon fängelse, när hon var politiker var det en verklig tillgång. Och nu när hon är författare så är det utmärkt, en förutsättning.
Men ibland ställer det till det för henne. Särskilt när hon är på författarturné och måste bli intervjuad hela dagen lång. Tjugo journalister, med närmast kopierade frågor, timme ut och timme in.
Då ljuger hon ibland. Som i Tyskland då hon till slut sa till en av reportrarna:
– Jag har stor familj, 11 barn, och det är så skönt att vara på resa så att man kan vila ifrån dem.
Tack vare internet blev detta en sanning, som hon varje gång hon var i Tyskland fick dämpa.
– Nja, 11 barn, men åtta.
Nästa gång:
– Nja, åtta barn, kanske 5 - 6.
Nu, efter många år, är även tyskarna införstådda med att Anne Holt har ett barn. En flicka. Och hon är sex.
I alla fall om det stämmer det hon säger till oss här på båten.

Deckare är vuxen barnlitteratur

Kriminallitteratur är barnlitteratur för vuxna, säger Anne Holt. Det är därför den är så populär.
1. Den bygger på ett ganska enkelt men effektivt schema:
Ordning, kaos, ordning.
Det är tryggt.
2. Den handlar om det vi vuxna är allra räddast för:
Döden
Barnböcker handlar om det barn är mest rädda för: Att bli övergivna.