Carina Rydberg på scen

Först pratar hon och Ingemar Unge om teater.
"Så här i ett slutet sällskap kan jag erkänna: Jag har alltid haft lite svårt för teater. När det är bra – då är det fruktansvärt bra. Tyvärr är det mycket sällsynt", säger hon.
Hon berättar att hon fick sin teaterkänsla förstört när hon som barn såg Rödluvan och vargen på Dramaten.
"Hon kände sig kränkt av att den vuxen spelade barn."
"Jag känner en filmare som har väldigt svårt för teater, eftersom den är så illa klippt", inflikar Ingemar Unge. Skratt.

Kort Carina-biografi: "Uppvuxen i Söderförorter, pappan tjänsteman, mamman hemmafru först, sedan började hon jobba på ett kontor."
Läste de mycket?
"Min farsa har alltid varit helt ointresserad av musik och litteratur. Min mor var precis tvärtom.

Trots sina kluvna känslor till teatern. Carina Rydberg är aktuell med en pjäs på Göteborg Stadsteater, Satanisterna. Om ett ungt par som träffas på en bar, de har ett mörkt förflutet som de delar. Han minns det. Hon minns inte. Men händelserna i det förlutna rullas upp …
"Varför skrev du en pjäs om du inte gillar teater?" frågar Ingemar.
"Det var en beställning", svarar Carina Rydberg rakt.


Du har en fabläss för Hemingway. Varför?
"Jag gillar det hårdkokta. Jag älskar hur han hanterar sin undertext. Jag använder honom lite som mentor. Mina första två romaner var tydligt influerade av honom."

Ingemar igen: "Det finns ett tydligt stråk av utanförskap i din senaste roman, Den som vässar vargar tänder. Blev du mobbad som barn?"
"Nja, jag hade glasögon och stammade. Men så farligt var det inte. Men jag har aldrig tillhört en grupp. Kommer jag till en grupp vet jag att det inte tar många minuter förrän jag står utanför den gruppen igen.
Varför?
"Det kanske jag funderade på för ett antal år sedan. Nu konstaterar jag bara att så är fallet", svarar hon.
"Då är du synnerligen väl lämpad för att bli författare", konstaterar Ingemar.