Mamman är sjukskriven, har svårt för svenskan, kommer inte in i samhället. Pappan kan språket, jobbar på högskolan, skriver debattartiklar, gillar inte tanken på mångfald, på att människor ska odla sitt utanförskap. Städerskan, hon som ännu inte fått uppehållstillstånd, tycker familjen har för mycket svenska möbler, för få persiska mattor – och äter för mycket skinka.
Och nu ska döttrarna åka till Teheran. Kulturkrock mellan den bild mamma förmedlat av landet hon lämnat, och kusinernas liv på gator som liknar Paris avenyer.
– Jag tycker självbilder är intressanta, säger Marjaneh.
Det vi tror om oss själva, det vi ljuger för oss själva om, det vi friserar och gör om för att den vi tror oss vara ska stämma med det liv vi i verkligheten lever.
Livslögner, livslögner är det gott om i boken.
Och så finns där Åke Larsson, Malmös minst utbildade busschaufför och som är lite för förtjust i att tala i mikrofonen, han som bor med sin f d svårt rökande svärmor Iran, från Iran, som bara kan tretton svenska ord.
Nu läser hon. Åke är hennes favoritkaraktär. Och publikens. De skrattar hela tiden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar