Jan Guillou är inspirerad. Av Jens berättelse om refuseringar. Och nu berättar han om hur det var när han var ung, före de 40 romanerna. När han lämnade in manus till det stora förlaget, inspirerad av fransk litteratur:
1. Först händer ingenting, säger han.
2. Sedan får man ett kort. Nej tack.
3. Sedan får man ett lektörsutlåtande.
4. Sedan kommer det mest sataniska: Bonniers ringer. Kan den unge författaren komma.
Det kan han, och han undrar: Kontrakt?
"Nej, vi hade inte tänkt ge ut det här, men det var så pass intressant att vi ville titta på det", säger förläggaren.
– Sagt till ett 21-årigt litterärt geni, säger Jan menande, och publiken skrattar.
Men han var redan då en man med god självkänsla och meddelade Bonnierredaktören att "då går jag till Norstedts".
– Gör du det, sa förläggare, så kan vi köpa tillbaka dig sedan om det skulle gå bra.
Tio år senare mitt i Hamilton-succén träffar Jan den där förläggaren och påminner honom om den där tanken att köpa tillbaks.
– Sa jag det, säger förläggaren. Det kan jag ha sagt, men nu är det nog för sent. Nu har det blivit för dyrt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar