Christine Falkenland skrev boken för att hon ville skriva om kärlek på ett nytt sätt, på ett kärleksfullt sätt. Och den iranska mamman, hon ville bli skriven.
– Och det var ljuvligt att skriva om henne. Och jag är inblandad, min son är halviranier, och jag har varit där några gånger, har släkt, vänner.
Där i Iran har hittat en annan relation mellan kvinnor. Och så ville hon skriva om vardagskärlek mellan vanliga människor, inte den unga kärleken på krogen. Plötslig vardagskärlek, sådan hon själv upplevt:
– Eller hur, säger hon frågande till publiken.
Det blir lite tyst. Och lite skratt.
Vad betyder det.
Att ni där i salongen saknar vardagskärlek. Eller att ni inte vill avslöja den. Inte nu, här, när systern sitter i stolen bredvid, eller maken, eller bästa väninnan, den ni berättat allt för, bar inte detta.
Ser vi attraktionen i varandras ögon?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar