Nu står Christine Falkenland på scen, och talar om sin senaste bok Vinterträdgården. Nu berättar hon om vad som kan hända om man efter många år åter börjar skriva poesi. Om man som Laura, dagisfröken som bor kvar hemma hos sin sjukliga pappa, och som väcker sig själv tillbaka till livet med poesi. Hon blir kär – i en dagismamma, en gift mamma från Iran.
En möjlig, omöjlig kärlek.
Christine säger: "Är ni redo för lite love så här på morgonen. Och så läser hon:
"Hon verkar inte levande. Eller hur. Inte riktigt verklig. Hon finns inte på riktigt."
Och sedan:
"Jag vill dricka henne full, men hon är för försiktig."
Det är en roman, men också en förtäckt diktsamling. Det är för lite dikt i allmänhet, "särskilt på den här litteraturbåten".